Summerbreeze
Det är sommar. Solen må ha gått ner men det är inte riktigt mörkt, inte heller kallt. Den svala vinden mot huden känns bra efter en sådan varm dag som varit. Det är en kväll som inte heller riktigt kan bli kall för jag värms från hjärtat. Din närhet är allt som behövs och jag har inte hittat någonting som känns så rätt såsom detta gör.
Vi dansar runt längs gatorna i natten, likt i en sång jag gillar. Vi tar omvägar hem för att prata om allt det där viktiga, som att kvällen är allt vi har och som att magin skulle ta slut vid midnatt, likt förtrollningen i Askungen. Klart den inte skulle det. Det kändes så rätt när du så fridsamt såg in i mina ögon och berättade hur vacker jag var. En av gångerna vi skulle skiljas åt fanns det i luften och jag visste i hela kroppen att det knakade i fogarna. Jag bad dig stanna en stund längre men du kunde inte, kysste mig och sa hejdå. Jag grät när du försvann bakom gatuhörnet och jag grät resten av dagen. Jag bara visste.
En sak har gått upp för mig och jag har insett att jag förlorat stort. Det är inte sommar längre. Solen går faktiskt ner dessa dagar och vinden blåser bitande kall. Det är vinter. Det är vinter och jag väntar fortfarande. Jag tror inte att våra somrar kommer bli mer än just det. Jag tror inte heller att vi lever ännu en sommar. Jag tror helt enkelt inte på att du kommer att återvända till mig, men jag kommer nog aldrig sluta hoppas på det.
Vi dansar runt längs gatorna i natten, likt i en sång jag gillar. Vi tar omvägar hem för att prata om allt det där viktiga, som att kvällen är allt vi har och som att magin skulle ta slut vid midnatt, likt förtrollningen i Askungen. Klart den inte skulle det. Det kändes så rätt när du så fridsamt såg in i mina ögon och berättade hur vacker jag var. En av gångerna vi skulle skiljas åt fanns det i luften och jag visste i hela kroppen att det knakade i fogarna. Jag bad dig stanna en stund längre men du kunde inte, kysste mig och sa hejdå. Jag grät när du försvann bakom gatuhörnet och jag grät resten av dagen. Jag bara visste.
En sak har gått upp för mig och jag har insett att jag förlorat stort. Det är inte sommar längre. Solen går faktiskt ner dessa dagar och vinden blåser bitande kall. Det är vinter. Det är vinter och jag väntar fortfarande. Jag tror inte att våra somrar kommer bli mer än just det. Jag tror inte heller att vi lever ännu en sommar. Jag tror helt enkelt inte på att du kommer att återvända till mig, men jag kommer nog aldrig sluta hoppas på det.
Mänskligheten är dum i huvudet?
Idag skulle jag hjälpa min lillasyster med sin matteläxa, hon går i sexan och börjar alltså på högstadiet nästa år. Boken var utformad med en grön en blå och en röd 'linje' i varje avsnitt som representerade olika svårighetsgrader.
Jag börjar väldigt förvånad med att fråga henne varför hon är på den gröna linjen, på första kapitlet, när ett halvt år av skolan snart har gått förbi. Hon svarar med att de bara använt stenciler hittills och att läraren hade ansett att Lynette (min syster) inte skulle klara av den blå linjen.
Jag försökte komma över detta och efter att jag hjälpt henne med några uppgifter så var hon nära den blå linjen också och jag uppmanade henne till att göra även de uppgifterna. (En svårighetsgrad är ungefär ett uppslag vilket inte är så tidskrävande.)
Då kom nog de mest störande jag någonsin hört från min lillasyster. "Lärarna säger att vi inte FÅR göra det, för dom vill inte att vi ska ligga före i boken. Vi får egentligen inte ta hem boken heller."
WAT!??!?!?!
1. Min lillasyster gör de GRÖNA uppgifterna. Om hon blir fast med dom är det ju inte så jävla konstigt om hon får svårt med matte och måste ha den "lättare" boken även på högstadiet? Och hur ska hon klara sig på gymnasiet isåfall??
2. FÅR INTE? Vadå får inte? Sverige brukade vara ett av de bästa länderna i Sverige på matematik innan; Nu är vi ett utav de sämsta. Inte så konstigt att det är som det är om lärarna inte vill låta ungdomarna utvecklas lite?
Jag börjar väldigt förvånad med att fråga henne varför hon är på den gröna linjen, på första kapitlet, när ett halvt år av skolan snart har gått förbi. Hon svarar med att de bara använt stenciler hittills och att läraren hade ansett att Lynette (min syster) inte skulle klara av den blå linjen.
Jag försökte komma över detta och efter att jag hjälpt henne med några uppgifter så var hon nära den blå linjen också och jag uppmanade henne till att göra även de uppgifterna. (En svårighetsgrad är ungefär ett uppslag vilket inte är så tidskrävande.)
Då kom nog de mest störande jag någonsin hört från min lillasyster. "Lärarna säger att vi inte FÅR göra det, för dom vill inte att vi ska ligga före i boken. Vi får egentligen inte ta hem boken heller."
WAT!??!?!?!
1. Min lillasyster gör de GRÖNA uppgifterna. Om hon blir fast med dom är det ju inte så jävla konstigt om hon får svårt med matte och måste ha den "lättare" boken även på högstadiet? Och hur ska hon klara sig på gymnasiet isåfall??
2. FÅR INTE? Vadå får inte? Sverige brukade vara ett av de bästa länderna i Sverige på matematik innan; Nu är vi ett utav de sämsta. Inte så konstigt att det är som det är om lärarna inte vill låta ungdomarna utvecklas lite?
3. Är inte den boken utformad på det sättet att man ska göra alla tre svårighetsgraderna och ändå hinna? Jag menar, kom igen. Det handlar om sex-tio sidor för varje avsnitt? Och hon får typ en månad på sig att göra "den gröna linjen" som är tre sidor? WAT?
4. DOM FÅR INTE TA HEM BOKEN? VAD FAAAAAN?
Hur kan en lärare vara så jävla lat och inte orka spendera några extra minuter med att få barnen att utvecklas snabbare? Det är ju förfan deras jobb?
Personligen vet jag personer som utvecklas snabbare i matte har väldigt stor nytta utav detta. I en annan skola i närheten till exempel så erbjuder man lite duktigare elever att börja med gymnasiematten redan på högstadiet. Kanske bara första kursen, men ändå. Det är verkligen så det ska vara. Man ska PEPPA eleverna. Inte sänka dom och säga att dom är dåliga? Att dom inte behöver göra mer än det lättaste?
Nej. Jag ska prata med en bekant som är lärare imorgon. Om jag inte får ut någonting utav det samtalet blir det en rask promenad till min lillasysters skola på måndag. Jag är äckligt förbannad. Skulle inte ha några problem med att ringa till någon slags skolstyrelse heller för den delen. Någon måste ju ha en sjukt bra anledning till varför det skulle kunna vara såhär? Eller?
I värsta fall går jag och köper alla de böcker som kommer användas till hennes högstadieår och ett nytt exemplar av den boken hon har nu i årskurs sex. Ingen kan ju stoppa någon att lära sig?
Jag är förbannad. I'm out.
Personligen vet jag personer som utvecklas snabbare i matte har väldigt stor nytta utav detta. I en annan skola i närheten till exempel så erbjuder man lite duktigare elever att börja med gymnasiematten redan på högstadiet. Kanske bara första kursen, men ändå. Det är verkligen så det ska vara. Man ska PEPPA eleverna. Inte sänka dom och säga att dom är dåliga? Att dom inte behöver göra mer än det lättaste?
Nej. Jag ska prata med en bekant som är lärare imorgon. Om jag inte får ut någonting utav det samtalet blir det en rask promenad till min lillasysters skola på måndag. Jag är äckligt förbannad. Skulle inte ha några problem med att ringa till någon slags skolstyrelse heller för den delen. Någon måste ju ha en sjukt bra anledning till varför det skulle kunna vara såhär? Eller?
I värsta fall går jag och köper alla de böcker som kommer användas till hennes högstadieår och ett nytt exemplar av den boken hon har nu i årskurs sex. Ingen kan ju stoppa någon att lära sig?
Jag är förbannad. I'm out.
Stegen i natten ledde aldrig någon annanstans
Den tomma byn som omringats av nattens mörker efterliknar allt för mycket en spökstad.
Fotstegen ekar mellan husen och känslan av att jag blir förföljd växer sig starkare.
Men när jag vänder mig om är ingen där.
I husen jag går förbi blinkar tv-apparaternas ljus igenom fönstrena.
Det finns en gemenskap där innanför väggarna bland möbler och tavlor på landskap från en annan tid.
Känslan av ensamhet växer sig starkare i bröstet och kylan tränger sig på in under huden.
Var ska man ta vägen när man inte har någonstans att gå?
Och var ska man leta när det man söker inte finns?
Jag går ett varv till på de gator jag känner till väl nog för att inte gå vilse och funderar på problemen som inte har någon lösning.
Fotstegen ekar mellan husen och känslan av att jag blir förföljd växer sig starkare.
Men när jag vänder mig om är ingen där.
I husen jag går förbi blinkar tv-apparaternas ljus igenom fönstrena.
Det finns en gemenskap där innanför väggarna bland möbler och tavlor på landskap från en annan tid.
Känslan av ensamhet växer sig starkare i bröstet och kylan tränger sig på in under huden.
Var ska man ta vägen när man inte har någonstans att gå?
Och var ska man leta när det man söker inte finns?
Jag går ett varv till på de gator jag känner till väl nog för att inte gå vilse och funderar på problemen som inte har någon lösning.
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
Den första snön har lagt sig och kylan kryper in under skinnet.
Min hud håller sig i en blåaktig ton hela dagarna ut och jag är rädd för att blodcirkulationen inte är den bästa.
Jag fryser ständigt trots tjocka lager med kläder.
Ibland skyller jag lite på dig och den värmen du utsöndrar.
Som att det ändå är meningen att du ska dela med dig utav den.
Min hud håller sig i en blåaktig ton hela dagarna ut och jag är rädd för att blodcirkulationen inte är den bästa.
Jag fryser ständigt trots tjocka lager med kläder.
Ibland skyller jag lite på dig och den värmen du utsöndrar.
Som att det ändå är meningen att du ska dela med dig utav den.
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
Den första snön har lagt sig och kylan kryper in under skinnet.
Min hud håller sig i en blåaktig ton hela dagarna ut och jag är rädd för att blodcirkulationen inte är den bästa.
Jag fryser ständigt trots tjocka lager med kläder.
Ibland skyller jag lite på dig och den värmen du utsöndrar.
Som att det ändå är meningen att du ska dela med dig utav den.
Min hud håller sig i en blåaktig ton hela dagarna ut och jag är rädd för att blodcirkulationen inte är den bästa.
Jag fryser ständigt trots tjocka lager med kläder.
Ibland skyller jag lite på dig och den värmen du utsöndrar.
Som att det ändå är meningen att du ska dela med dig utav den.
Lets go I want to go, all the way to the horizon
Jag önskar fortfarande att den där vägen liksom aldrig skulle ta slut. Trots att jag frös och kände längtan efter min varma säng så ville jag aldrig lämna den stunden där och då. Men det var som att det var meningen att vägen delade sig och att vi som om det vore uppenbart valde att dela på oss med den. För mig var det inte uppenbart, jag ville inte avsluta allt gående ensam. Det visste såklart inte du.
Ibland önskar jag att du gjorde det. Det skulle vara så mycket enklare då.
Find out what we all know. Our time is near
Utan förhoppningar står man där med en vägg i vägen En som skymmer synen för det man kanske vill se, men inte vågar hoppas på.
Jag har under lång tid plockat ner tegelsten efter tegelsten och samtidigt byggt upp lite utav de högsta utav förväntningar.
Väggen liksom nästan revs totalt så höga de var. Lite som en specialitet jag har att drömma mig iväg till fina scenarion som aldrig kommer inträffa.
Just där spricker allting. Det kommer aldrig att hända.
Det är någonting jag måste inse allt mer för var dag som går nu känns det som. Sakta men säkert, fast väldigt motvilligt så lägger jag tillbaka de där tegelstenarna en efter en. Liksom försöker bygga upp väggen och skymma synen ifrån det som finns på andra sidan. Försöker att sänka min förhoppningar. Mest för att förbereda mig på det där slaget av dåliga känslor som annars kommer skölja som en våg över mig.
Gräset är väl alltid mycket grönare på den andra sidan. Men man ska inte alltid hoppas på för mycket.
Alla får inte chansen att ta sig dit. Varför skulle jag då vara en av då lyckliga få?
Jag har under lång tid plockat ner tegelsten efter tegelsten och samtidigt byggt upp lite utav de högsta utav förväntningar.
Väggen liksom nästan revs totalt så höga de var. Lite som en specialitet jag har att drömma mig iväg till fina scenarion som aldrig kommer inträffa.
Just där spricker allting. Det kommer aldrig att hända.
Det är någonting jag måste inse allt mer för var dag som går nu känns det som. Sakta men säkert, fast väldigt motvilligt så lägger jag tillbaka de där tegelstenarna en efter en. Liksom försöker bygga upp väggen och skymma synen ifrån det som finns på andra sidan. Försöker att sänka min förhoppningar. Mest för att förbereda mig på det där slaget av dåliga känslor som annars kommer skölja som en våg över mig.
Gräset är väl alltid mycket grönare på den andra sidan. Men man ska inte alltid hoppas på för mycket.
Alla får inte chansen att ta sig dit. Varför skulle jag då vara en av då lyckliga få?
When my thoughts drift to you
Hittade en text skriver för länge sedan, som jag inte vågade publicera då.
Men nu vågar jag, och efter att ha läst igenom den bubblar alldeles för mycket känslor upp i mig.
För övrigt är min söndagskväll fylld med valvaka som nu lidit mot sitt slut.
Och en liten längtan till en londonresa. Kolla på bilden, tänk att det var så fint när jag var där senast?
Men nu vågar jag, och efter att ha läst igenom den bubblar alldeles för mycket känslor upp i mig.
För övrigt är min söndagskväll fylld med valvaka som nu lidit mot sitt slut.
Och en liten längtan till en londonresa. Kolla på bilden, tänk att det var så fint när jag var där senast?
Din blick är så säker och ditt leende strålar så att det slår ut nattens dunkla mörker vilken natt som helst.
Dina ord låter så bra att jag känner mig så himla mycket sämre.
Men jag trivs, jag vill inte vara någon annanstans än just här, just nu. Med dig.
Letar trevande efter månens rådgivande ljus på himlen men den syns inte till ikväll.
Jag fryser men kan inte förmå mig själv att flytta närmare.
Jag är inte kapabel till att säga orden som virvlar runt i huvudet medan du pratar.
De virvlar runt och jag tappar koncentrationen på dina ord, din mun som formar dom.
Jag svara någonting riktigt dumt och kör på den gamla vanliga, nicka le och se glad ut.
Du föreslår att vi ska gå och allting blir mer än kaos.
Allt jag vill är att vara här och allt du vill är att gå.
Is this the ideal of living?
Ny favoritskjorta och Elle-tidning.
Somewhere far along this road, he lost his soul to a woman so heartless...
Ibland gör man saker utan att tänka tror jag.
Ibland gör man saker efter att ha tänkt för mycket.
Hur släpper man taget om någon sådär?
Hur låter man någon gå?
Tankar invaderar och försöker smälta en stor händelse.
Känslor attackerar och allting blir konstigt.
Ibland gör man saker efter att ha tänkt för mycket.
Hur släpper man taget om någon sådär?
Hur låter man någon gå?
Tankar invaderar och försöker smälta en stor händelse.
Känslor attackerar och allting blir konstigt.
Vi tog slut lite mitt i allting fint.
Jag tog slut på vägen mitt i allt det fina.
Jag tog slut på vägen mitt i allt det fina.
Pay it back
I ett tidigare stadium i mitt liv lyckades jag på något sätt alltid falla för de där pojkarna som var lite trasiga och jag ramlade nog mest in i dem i ett tappert försök att hjälpa dom ur deras trasiga liv. Kanske lyckades jag, men de delade på något sätt med sig av trasigheten eller förde över den på mig helt och hållet. Jag har våndats, hatat mig själv och fyllts med ångest för att sedan behöva laga mig själv igen. Men jag tror inte det är någonting att hata.
Erfarenhet efter erfarenhet fick mig till slut att bryta mönstret där man bara låter sin trasighet lämnas över till näste person. Och istället för att låta det gå vidare till nästa person i den eviga kedjan utav trasiga människor med sina ensamma nätter så bytte jag ut erfarenhet mot ett starkare hjärta och en lite mer lagad själ, redo att älskas. Jag hittade en fin person att dela min tillvaro med.
Jag tror det ofta är så nuförtiden att när man själv är trasig så läker man lite när man liksom delar med sig utav trasigheten till en eller flera andra, och gör så tills man själv känner sig lagom återuppbyggd igen.
Lite som i filmen ”pay it forward”, Fast helt tvärt om.
”Payback” kanske den kan heta. Motsvarigheten
©
'Cause we're far apart and my lonely heart finds it hard to get through the night
Efter flera månaders trånande har jag fått min chans att vara ensam med pojken mina ögon ofta vilar på. Vi går tillsammans igenom natten på ovanligt folkfyllda gator tillsammans och vi pratar. Han pratar med mig. Bara det är svårt nog att inse och min blyghet tar över när han verkar sådär himla smart och fin i alla ord som hans mun formar.
Hans hår liksom lyser under gatulyktorna i kontrasten mot hans klarblåa t-shirt och vi bestämmer oss för att sätta oss ner. Beger oss mot ett mer avskiljt område där det finns bänkar. Vi sitter mest bara och jag har svårt att komma på någonting att säga. Jag vill låta imponerande och jag vill säga någonting fint. Men istället säger jag ingenting. Vi småpratar lite för att fylla ut tystnaden, bara lite. För lite. Jag känner att orden bubblar i mig och jag testar i mitt huvud olika ordföljder för att säga att jag tycker att han är fin. När jag har två olika meningar kvar som låter bra och äntligen bestämmer mig för den ena så hinner jag inte ens öppna munnen försen han ser på mig med sina ögon. Det hejdar mig och jag stirrar istället tillbaka in i dom.
Innan jag sedan öppnar munnen igen så hinner han före mig med det. ”Ska vi gå tillbaka till de andra eller?”, säger han. Mina chanser försvann därmed och jag bara nickade och reste mig upp. Tänkte vad som kunde hänt om jag hade hunnit säga den där ynka meningen.
Vi vandrade tillbaka igenom folkhopen utan ett ord och jag lämnade nog några bitar utav mitt hjärta kvar på den där bänken.
Ingen utav dessa bilder har jag rättigheterna till.
_____________
”tänk om..” börjar nog de flesta tankar i mitt huvud.
What if nobody likes me
What if I don’t succeed
What if I give it all that I got and I still don’t got what they need
What if I don’t get anywhere at all
Would I consider myself a failure
Would I be that small
Hans hår liksom lyser under gatulyktorna i kontrasten mot hans klarblåa t-shirt och vi bestämmer oss för att sätta oss ner. Beger oss mot ett mer avskiljt område där det finns bänkar. Vi sitter mest bara och jag har svårt att komma på någonting att säga. Jag vill låta imponerande och jag vill säga någonting fint. Men istället säger jag ingenting. Vi småpratar lite för att fylla ut tystnaden, bara lite. För lite. Jag känner att orden bubblar i mig och jag testar i mitt huvud olika ordföljder för att säga att jag tycker att han är fin. När jag har två olika meningar kvar som låter bra och äntligen bestämmer mig för den ena så hinner jag inte ens öppna munnen försen han ser på mig med sina ögon. Det hejdar mig och jag stirrar istället tillbaka in i dom.
Innan jag sedan öppnar munnen igen så hinner han före mig med det. ”Ska vi gå tillbaka till de andra eller?”, säger han. Mina chanser försvann därmed och jag bara nickade och reste mig upp. Tänkte vad som kunde hänt om jag hade hunnit säga den där ynka meningen.
Vi vandrade tillbaka igenom folkhopen utan ett ord och jag lämnade nog några bitar utav mitt hjärta kvar på den där bänken.
Ingen utav dessa bilder har jag rättigheterna till.
_____________
”tänk om..” börjar nog de flesta tankar i mitt huvud.
What if nobody likes me
What if I don’t succeed
What if I give it all that I got and I still don’t got what they need
What if I don’t get anywhere at all
Would I consider myself a failure
Would I be that small
With a sunrise and a sunset there’s a change of heart or address.
Går med ett mål i sikte på stekheta gator i Sveriges tionde största stad.
Vandrar över bron där de brandgula spårvagnarna tar sig över strömmen och när jag går förbi ett utomhus-café där folk njuter i solskenet ser jag honom.
Han sitter där i sin blårandiga skjorta. Helt ensam vid ett vitt och fint litet bord för två.
Solglasögonen döljer hans ögon och hans ben vilar lugnt på den tomma stolen som egentligen var menad för ännu en person.
Han sitter fridfullt med en kopp på bordet och en bok i händerna.
Det ser så himla underbar mysigt ut.
Och jag kan inte motstå att undra vad han läser.
Vandrar över bron där de brandgula spårvagnarna tar sig över strömmen och när jag går förbi ett utomhus-café där folk njuter i solskenet ser jag honom.
Han sitter där i sin blårandiga skjorta. Helt ensam vid ett vitt och fint litet bord för två.
Solglasögonen döljer hans ögon och hans ben vilar lugnt på den tomma stolen som egentligen var menad för ännu en person.
Han sitter fridfullt med en kopp på bordet och en bok i händerna.
Det ser så himla underbar mysigt ut.
Och jag kan inte motstå att undra vad han läser.
Once a failure, always a retard
Solen värmer upp himlen som då och då täcks av stora mörka moln.
Men ingenting händer, det är en bestående väntan.
Vi väntar på de moln som ska föra med sig ett oväder sådär kraftigt att den mödosamma, tunga luften återigen blir frisk med härliga sommarbrisar.
De där som smakar smultron och sol i munnen.
Men ingenting händer, och det där ovädret tippar på tå runt den där lilla fläcken på jordklotet.
Det väntar, men vad väntar det på?
Efter regn kommer solsken, säger dom.
Men regnet faller ju aldrig.
Vad gör man då?
Men ingenting händer, det är en bestående väntan.
Vi väntar på de moln som ska föra med sig ett oväder sådär kraftigt att den mödosamma, tunga luften återigen blir frisk med härliga sommarbrisar.
De där som smakar smultron och sol i munnen.
Men ingenting händer, och det där ovädret tippar på tå runt den där lilla fläcken på jordklotet.
Det väntar, men vad väntar det på?
Efter regn kommer solsken, säger dom.
Men regnet faller ju aldrig.
Vad gör man då?
30 Seconds to Mars
Jag blundar och låter mina öron fokusera på musiken i introt till A beautiful lie. När Jared sjunger de första raderna på texten kan jag se honom framför mig. Jag står längst fram på deras konsert och bakom scenen håller solen på att gå ner. Jag har återvänt till Hultfred ännu ett år och har äntligen lyckats få äran att se dom live. Den hesa rösten får mig i extas och jag kan inte hindra mina stämband ifrån att slitas ut totalt och låter min tunga forma orden till texten som kommer i lite för höga, och lite för falska toner ur min mun. Det går inte att hejda. Allting är så fantastiskt. Hela publiken känner stämningen och jag blir alldeles varm i kroppen. Så som jag alltid blir på konserter. Alla de där lyckofjärilarna som flyger rakt upp till hjärtat. Jag sjunger med i kings and queens och gungar lite i takt till musiken på den lilla ytan jag har att stå på framme vid kravallstaketet. Helt plötsligt är allt som hörs en duns, och musiken stannar upp.
Nästa som jag ser är mitt vita tak och kanten på sängen. Känner smärtan i ryggraden som jag olyckligtvis landade på när jag träffade golvet. Jag somnade, igen. Självklart. På min DVD har jag startat en liveinspelning på 30 Seconds to Mars som jag brukar titta på när jag verkligen verkligen får ett sådant där innerligt hopp i mitt bröst om att någon dag ska jag faktiskt få stå där bland publiken och se dom framför mig. Men aldrig har man möjligheten, såklart. På Teven fortsätter konserten och bryr sig inte om mitt fall, men konserten i min dröm är nu helt borta.
Jag tar mig tillbaka upp i sängen och sätter mig mot väggen, under täcket. Drar upp knäna och lutar mitt huvud emot de. Sedan fortsätter jag kolla på dvd:n under natten. Tre gånger ser jag den, och i mitt bröst peppar jag inför den riktiga konserten. Den som jag ska se. En vacker dag.
somewhere along the end we'll be back at the start
Ni vet de där fjärilarna i magen när man är förälskad? Det där underbara, kittlande, varma fjärilarna?
De brukar alltid hitta sin väg ut ur magen, bort. De liksom flyttar till någon annans mage. Försvinner helt.
Mina förflyttade sig också, men inte så långt borta ifrån magen. De flyttade lite norrut där de bosatte sig.
Där känner de sig hemma och liksom, värmer upp mitt hjärta varje dag.
Därifrån vill de nog aldrig flytta.
Wishes keep remaining, Nothing will contain it
Ibland är det lite som att radera små fragment ur sitt liv när man försöker radera sms ur sin mobil. Oftast är det väl så att man borde utplåna dom ifrån deras existens för att hindra sig själv ifrån att då och då, mer eller mindre avsiktligt erinra. Det är små yttranden i bokstäver på en skärm som tränger sig in under skinnet och drar i alla nervtrådar och slår lite på hjärtat. De där orden erinrar en om allt som var och även fast det mesta skulle förbättras utan att de gömmer sig i inkorgen så är det så in i helvetes svårt att radera dom. Delarna som kanske inte vill minnas egentligen, men som ändå inte vill förlora någonting som en gång har varit så himla bra.
you're at your best when I'm making, making baby steps
In genom fönstret strömmar kylan och varje hudcell på min kropp känner den, varenda fragment av mig drar till sig den.
Jag är inte ensam men inombords så känner jag mig som så. Ansikten blir otydliga och orden ni säger menar ni inte ens.
Era ögon existerar inte, era ord har uppenbara intentioner och allt är bara ett stelt kallt mönster.
Den totala motsatsen ifrån att ha dig några centimeter ifrån mig, stirrandes in i mina ögon.
Med handen på min midja så hade du nu kastat tärningen, tagit ditt steg.
Då kände varje hudcell på min kropp endast värme, stekhet värme.
Du väntande bara på en handling ifrån min sida. Ett steg framåt var skulle tas.
Steget som var kvar var mitt att ta, Det var det som aldrig inträffade.
"Så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt
Så får jag en chans att ge dig allt det du aldrig haft
Men jag är för feg"
Jag är inte ensam men inombords så känner jag mig som så. Ansikten blir otydliga och orden ni säger menar ni inte ens.
Era ögon existerar inte, era ord har uppenbara intentioner och allt är bara ett stelt kallt mönster.
Den totala motsatsen ifrån att ha dig några centimeter ifrån mig, stirrandes in i mina ögon.
Med handen på min midja så hade du nu kastat tärningen, tagit ditt steg.
Då kände varje hudcell på min kropp endast värme, stekhet värme.
Du väntande bara på en handling ifrån min sida. Ett steg framåt var skulle tas.
Steget som var kvar var mitt att ta, Det var det som aldrig inträffade.
"Så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt
Så får jag en chans att ge dig allt det du aldrig haft
Men jag är för feg"
I wish you thought I was the reason you are in the world
En förändring.
Vad händer då med oss?
Ska vi spricka upp och försvinna?
En besvikelse.
Ska det bara förstöras?
Det där fina vi byggde upp?
En bedrövelse.
Tänker du inte göra något?
Inte försöka förhindra det ifrån att ske?
En positiv sida.
Den viktigaste försvinner inte.
Den har jag kvar.
Den är egentligen allt jag behöver.
Men det betyder ju inte att
Det inte gör ont om du går
Vad händer då med oss?
Ska vi spricka upp och försvinna?
En besvikelse.
Ska det bara förstöras?
Det där fina vi byggde upp?
En bedrövelse.
Tänker du inte göra något?
Inte försöka förhindra det ifrån att ske?
En positiv sida.
Den viktigaste försvinner inte.
Den har jag kvar.
Den är egentligen allt jag behöver.
Men det betyder ju inte att
Det inte gör ont om du går
everyone keep saying I'll be fine, fine, fine
I wonder if I'll wake one day to find my life
waisted behind me
I wonder if I'll wake one day to find my life
waisted behind me
Forget about the past
Att hata någonting är väldigt starkt sagt, men jag hatar verkligen dig.
Så varför är det så svårt att slita ögonen ifrån dig?
Varför ska jag minnas varenda litet fragment av det där?
Jag stör mig på orden ni sa och lögnerna ni spred.
Varför föll jag så lätt för några simpla ord serverade på ett fat med höga förhoppningar?
Så varför är det så svårt att slita ögonen ifrån dig?
Varför ska jag minnas varenda litet fragment av det där?
Jag stör mig på orden ni sa och lögnerna ni spred.
Varför föll jag så lätt för några simpla ord serverade på ett fat med höga förhoppningar?
(Please take the message that I'm picking up my chin at last)
Allt man fick höra om dig var så himla positivt.
Du var fin, snäll.. och du var omtyckt.
Det berättades historier om hur fina vi skulle vara.
När dagen kom och jag fick träffa dig så såg jag allt det där.
Allt de sa, allt de fina. Allting gick ju precis sådär fint tillochmed.
Och du var precis sådär snäll som de sa.
Men ingen berättade om hur ond du skulle vara när du gick.
Eller smärtan som då skulle inta min bröstkorg.
Du var fin, snäll.. och du var omtyckt.
Det berättades historier om hur fina vi skulle vara.
När dagen kom och jag fick träffa dig så såg jag allt det där.
Allt de sa, allt de fina. Allting gick ju precis sådär fint tillochmed.
Och du var precis sådär snäll som de sa.
Men ingen berättade om hur ond du skulle vara när du gick.
Eller smärtan som då skulle inta min bröstkorg.
I vad som kändes som en oändlighet.
When my tear hits the floor, I've been crying for you
Jag sitter på bussen igen och skådar ut på världen igenom rutan. Jag är på väg bort mot okända destinationer på flykt ifrån de onda tankarna, de som säger att jag borde sluta bry mig. De som säger att jag borde fräsa till och skrika ut mina åsikter så att alla vet hur jag känner, egentligen. Men det är onödigt. Främst för att jag skulle förlora det lilla som betyder någonting, även fast det antagligen är jag som bryr mig mest om den saken - förlusten. Även dels för att folk går igenom sin egen dimma av tankar, ingen bryr sig om mig. Mina åsikter gör bara den skillnaden att folk såras och kanske får det jobbigare att somna på kvällen. Jag kan inte berätta mina realistiska åsikter utan lever för att vara så optimistisk som möjligt i andras närhet. Det är det som dom vill höra. Det positiva.
Men alla verklighetstrogna skeden som kan inträffa är det ingen som vill tänka på, och det gnager sönder mig innifrån.
Hat växer alltid inåt först och sen utåt.
Och bättre att det är jag som ligger och vrider mig sömnlös hela nätterna, än någon jag tycker om. -Right?
Och säg inte att jag inte försöker uttrycka mina tankar i ord för er. För det gör jag. Jag försöker. Men när så fort jag sagt något blir det en tystnad, följt utav "Va, sa du något?" Det uppenbara är varför mina ord inte hörs, det finns något så mycket viktigare för tillfället, några viktigare ord att lyssna på eller någon viktigare som kräver era ögons blickar. Jag slutar upprepa mig, det är inte värt det. Blickar ut genom fönstret och tänker på tiden då jag också var värd att lyssnas på.
Done with the whine for this time..
Men alla verklighetstrogna skeden som kan inträffa är det ingen som vill tänka på, och det gnager sönder mig innifrån.
Hat växer alltid inåt först och sen utåt.
Och bättre att det är jag som ligger och vrider mig sömnlös hela nätterna, än någon jag tycker om. -Right?
Och säg inte att jag inte försöker uttrycka mina tankar i ord för er. För det gör jag. Jag försöker. Men när så fort jag sagt något blir det en tystnad, följt utav "Va, sa du något?" Det uppenbara är varför mina ord inte hörs, det finns något så mycket viktigare för tillfället, några viktigare ord att lyssna på eller någon viktigare som kräver era ögons blickar. Jag slutar upprepa mig, det är inte värt det. Blickar ut genom fönstret och tänker på tiden då jag också var värd att lyssnas på.
Done with the whine for this time..
If it was easy, it wouldn't mean nothing tough.
I felt anticipation early in the spring
I looked forward to the riches it would bring
I smiled the day it led my heart to you
It seemed like the world was smiling too
Idag tänkte jag framåt i tiden, på vad som kan hända om jag fortsätter som jag gör. Det skar till i hjärtat och tårar letade sig nedför kinden tills jag bestämde mig för att det inte får ske. Jag måste göra förändringar för att sådana situationer inte ska uppstå. Inget personlighetsbyte då, utan en lite mer ”växa upp” grej. Som när man helt plötsligt inte längre springer till lekplatsen årets första snöfria vårdag. Det är inte alltid man kan tycka det är så lätt. Jag ska försöka hålla igen min mun, istället för att säga någonting onödigt och dumt.
Fast vi alla vet att man inte alltid tänker efter före man låter tungan forma orden. Säger dom lite för snabbt. Precis på samma sätt som solen ibland gör en så glad att man inte tänker på att man helt plötsligt sitter på en gunga i lekplatsen och känner vinden mot ansiktet och igenom håret. Även fast man anses vara för gammal för det.Ibland kan man inte hjälpa det.
I looked forward to the riches it would bring
I smiled the day it led my heart to you
It seemed like the world was smiling too
Idag tänkte jag framåt i tiden, på vad som kan hända om jag fortsätter som jag gör. Det skar till i hjärtat och tårar letade sig nedför kinden tills jag bestämde mig för att det inte får ske. Jag måste göra förändringar för att sådana situationer inte ska uppstå. Inget personlighetsbyte då, utan en lite mer ”växa upp” grej. Som när man helt plötsligt inte längre springer till lekplatsen årets första snöfria vårdag. Det är inte alltid man kan tycka det är så lätt. Jag ska försöka hålla igen min mun, istället för att säga någonting onödigt och dumt.
Fast vi alla vet att man inte alltid tänker efter före man låter tungan forma orden. Säger dom lite för snabbt. Precis på samma sätt som solen ibland gör en så glad att man inte tänker på att man helt plötsligt sitter på en gunga i lekplatsen och känner vinden mot ansiktet och igenom håret. Även fast man anses vara för gammal för det.Ibland kan man inte hjälpa det.
I'd rather be with you
Har för övrigt en pojke som är så bra att allt jag gör inte verkar bra nog.
"You can do better than me, but i can't do better than you"
Vill kunna somna lika lätt varje natt, så som jag gör när du ligger bredvid och andas mot min nacke.
Dra mina fingertoppar över dina nyckelben när vi sedan vaknat igen.
Jag älskar dig.
"You can do better than me, but i can't do better than you"
Vill kunna somna lika lätt varje natt, så som jag gör när du ligger bredvid och andas mot min nacke.
Dra mina fingertoppar över dina nyckelben när vi sedan vaknat igen.
Jag älskar dig.
"Jag vet att du gav mig all din kärlek
Utan krav på en motprestation
Som jag önskar jag var värd dig
Att jag kunde ge dig nånting lika stort"
Utan krav på en motprestation
Som jag önskar jag var värd dig
Att jag kunde ge dig nånting lika stort"
Bilder ifrån min hemstad jagar mig i sömnen
En signal ljuder
Ett meddelande på en display
Några väl valda ord
Jag ler för mig själv
Önskar att du var här
Att det var vi, du och jag
Promenerandes i månens sken
Min hand i din
Men ingen signal ljuder
Och de väl valda orden
De finns ej där
Och min hand är fortfarande ensam
Ett meddelande på en display
Några väl valda ord
Jag ler för mig själv
Önskar att du var här
Att det var vi, du och jag
Promenerandes i månens sken
Min hand i din
Men ingen signal ljuder
Och de väl valda orden
De finns ej där
Och min hand är fortfarande ensam
