Efter en dag i skolan utan lektioner men med en del plugg, och massor med fina kramar, så tog jag bussen hem.
Sällskapade fina Malin till Puss och kollade på smycken.
Det var fint och jag kan inte förstå att vi aldrig umgåtts innan på detta sätt.

Köpte även hårfärg idag. Äntligen! 
Ska exprimentera med färgblandningen och hoppas på att lyckas matcha min utväxt med resterande utav håret. 
Men eftersom det är ungefär ett-dygns-procedur så får det vänta tills jag har tid. 

Slits mellan fina vänners kloka ord och mina känslor.

Har haft en superfin dag, älskar att återse fina vänner efter alldeles för många dagar isär. 
Började dagen med en fika, lite fotograferande åt en vän och sedan en tripp in till samhället för att äta.
Inte helt fel. Eftermiddagen spenderades med matteboken och tusentals jobbmail. 

Och så lite planerande inför de kommande veckorna också. Alltid fint.

Efter ett litet pipande i telefonen av en fin tös som vandrar på gatorna i London så flög mina tankar tillbaka på resan dit vi gjorde för bara två månader sedan. Nu i efterhand kan man skratta lite åt den misär vi upplevde när vi blev strandsatta i landet. Men resan var fin i det stora hela. 

Mina tankar går tillbaka då min mobil helt plötsligt började vibrera. En rad med siffror på skärmen som jag inte alls kände igen.
Jag svarade och möttes av en fin väns röst som ville prata. Bara prata och veta hur jag hade det, trots att han visste om min fobi.
Min blyga lite stammande sida tog över till en början men efter ett tag kändes det riktigt okej att prata i telefon.
Det kändes helt okej bekvämt sådär lagom tills hans pengar på skype tog slut och samtalet dog.
Den biten var rätt sämst. 

Vad jag försöker komma till är att det kanske inte är så hemskt att få fina random samtal av fina vänner.
Det gör en sådär lite glad ändå, som att någon faktiskt bryr sig.

Ensamheten kickade in och jag har krupit upp i min fotölj med laptopen framför mig.
Ute är det isande kallt men den stora lysande månen och alla stjärnor gör allting så vackert ändå.

Jag sitter inne i värmen men fryser som vanligt, trots alla kläder.
Undrar varför det måste vara sportlov och ingen har tid att ses en fredagskväll som denna.
Gillar inte att vara ensam när jag mest känner för att gå ut i fina kläder och vara omringad av underbara människor. 

Jag ska se på Stephens Kings "It" ikväll och låta den skrämma upp mig för Clowner mer än någonsin och längta lite tills imorgon.
Morgondagen bjuder iallafall garanterat på fina vänner som får mig le. Ingen ensamhet då inte.

Solen lyser och man vill liksom bara att våren ska vara här.
Smälta bort isen som satt sig runt min hud och mina tankar. 
De har varit fastfrusna i vad som kännts som en evighet.

Jag behöver upptäcka livet utanför mina gränser just nu.
Men jag vet liksom inte hur. 






Ikväll ska jag träffa den finaste jag har. 
Behöver hennes andetag bredvid mig och behöver de där orden hon kan intala mitt huvud. 
Imorgon ska jag vakna upp i hennes lägenhet och sedan fika med tjocka pojken med finaste leendet.
två fina på en dag kan inte slå fel.



Fast jag skulle vilja ha pengar så jag kan åka till jönköping.
Behöver träffa den där pojken som inte drar sig från att jag puttar ut honom ur hans åttiocentimeters breda säng.
Eller sättet hans ord bara svävar ur hans mun utan slut och jag bara lyssnar.
Att träffa någon så fin alldeles för sällan är inte bra för mig. 

Musik och film. Mat och sömn. Kaffe och humor.

We've got it in common. 

Jag har fått äran att träffa världens charmigaste person. En ny fin.. vän. 


That's it. 

Ett dunkelt ljus i ett för övrigt rätt så mörkt rum. Framför den avstängda Tv:n i en bäddsoffa hörs två röster om vartannat. 
Pratar. Disktuerar. Skrattar.
Avståndet är säkert och vänskapligt och mitt i allt pratande slinker en kopp kaffe ner, sedan en till. För att inte tala om godiset.
Timmar går, nästan 4 för att vara mer exakt och under tiden minskar avståndet mellan de två rösterna.
Till slut vidrörs de bådas lår och det hela känns allt mer naturligt, allt mindre vänskapligt.

Vad som talades om just i den sekunden är så oklart såhär i efterhand.
Det enda som fokuserades på är att du faktiskt lutade dig emot mig och kysste mig.
Sådär mjukt, fint. 

Sometimes I sit at home and
Wonder if she's sitting at home
Thinking of me and wondering if I'm
Sitting at home, thinking about her
Or am I just wasting my time




Vårsolen låter asfalten komma fram under snön som sakta börjat smälta bort. Gator och höga hus hindrar den kyliga vinden ifrån att blåsa bort mig och spårvagnarna gnisslar bakom husknuten.  Det är vår och för första gången på länge känns allting riktigt fint.  Jag kan återvända till en utav Sveriges finaste städer utan att få ont i hjärtat. Och jag kan sitta inne på Nordstans galleria med mina vänner utan att tänka på hur du tog sönder mig tio meter ifrån där vi sitter och tuggar i oss våran mat. Det känns som ett stort steg för mig. 

Det känns som att jag mest vill se på det positiva i allt som har hänt, och i allt som kommer att hända.
Som att allting löser sig lite lätt efter en lång kall vinter. Som att jag tar mig upp och börjar synas, lite i taget, i takt med asfalten och solens värme.