Igår firades en fin vän som nyligen fyllt tjugo. 
Det var en mysig scoutstuga i trä vid skogskanten.
Huvudvärken kom tidigt och alkoholintaget var minimalt under hela kvällen.
Men det gör ju ingenting när man är omringad av fina och glada människor.

Vandrade sedan hem på kyliga gator med tre fina killkompisar för att sedan somna sjukt snabbt i en bäddsoffa på Södergatan.
De har så mycket förnuft i sig, mina fina pojkar. Vad skulle man göra utan dom? 

Känner en sån hemsk stress över de kommande 20 dagarna som väntar mig.
Det är prov efter prov efter prov och jag hinner ingenting i min ostrukturerade hjärna.

Jag går liksom in i väggen lite. 
För hur illa är det inte att telefonen ringer, ett helt normalt vardagsprat-samtal skapas och jag får sådan stressattack över att inte hinna med ett ynka fem-minuterssamtal blandt allt pluggande att jag börjar gråta och får huvudvärk?

liksom nae. Rätt illa.. och inte alls likt mig? 



Ska bli skönt med sommar. Tror jag behöver Peace and lulz och sommaren mer än jag anar.

Igår blev jag så förundrad över att ett sms damp ner i min inkorg ifrån dig precis samtidigt som mina tankar vandrade på bokstäverna i ditt namn. 

Sen insåg jag att det inte var så speciellt eftersom mina tankar befinner sig hos dig ungefär åttiosextusenfyrahundra sekunder per dygn.

Nitroxy är över för denna gången och det känns värre än senast på nått sätt. Liksom som att jag växt fast lite i hur fint det är där. Lärt känna ännu fler fina nördpojkar och försökt ta vara på solen och de tjugo grader det varit nästan var dag där borta.

Nu slits jag mellan utekvällar med fina vänner och städa-plugga-be a nolifer typ. 
På tisdag är det dags igen och jag har så mycket att göra tills dess..

Den tomma byn som omringats av nattens mörker efterliknar allt för mycket en spökstad.
Fotstegen ekar mellan husen och känslan av att jag blir förföljd växer sig starkare.
Men när jag vänder mig om är ingen där.

I husen jag går förbi blinkar tv-apparaternas ljus igenom fönstrena. 
Det finns en gemenskap där innanför väggarna bland möbler och tavlor på landskap från en annan tid.
Känslan av ensamhet växer sig starkare i bröstet och kylan tränger sig på in under huden.

Var ska man ta vägen när man inte har någonstans att gå?
Och var ska man leta när det man söker inte finns?

Jag går ett varv till på de gator jag känner till väl nog för att inte gå vilse och funderar på problemen som inte har någon lösning.

Jag har ramlat ner i ett hål av ord men kan inte sätta ihop de till rimliga meningar.
Allting känslor sköljer över mig likt April-regnet vi fick uppleva idag.
Jag kom hem drypande våt och förföljdes av en sådan trötthet att jag mest ville vila huvudet på kudden.
Men det går ju inte för sig när man har sjukligt mycket läxor/jobb osv att syssla med just nu.



Vill rymma ifrån småland lite, kanske några dagar,  men vet inte hur eller till vart.

Det gäller nog att ta vara på årets första vårdagar. För man vet liksom aldrig riktigt när det vänder igen, vilket det oftast gör.
Så fort man får upp hoppet för kontinuerligt soliga dagar så kan kylan stryka över en fullt lika snabbt igen när man råkat vända ryggen till. 

Men jag tror ändå man håller hoppet uppe, för man vet att de fina dagarna kommer en dag. 
Och trots att kylan slår till en då och då måste man nog se till att hålla solskenet inom sig även de grå dagarna.

Lite vårfjärilar i hjärtat och lite solsken i fickan.

Förföljs av värsta tänkbara huvudvärken och ett ständigt illamående.
Vill mest gräva ner mig i min mysiga säng med lite filmer och en hel del sömn istället för att plugga sönder mitt huvud än mer. 

Jag gillar för övrigt när det blåser. Inte den biten med att det gör luften så otroligt kylig, inte alls. 
Men jag gillar det lilla sketchy när håret blåser åt alla håll. Sådär busigt. 
Tycker det är lite fint.

"Och när jag såg dig komma i blåsten
Med kläderna på sned och håret på sned, det med var jag såld"

jag är värd nåt bättre än det här
jag tänker inte tjata på dig mer

Jag är din om du vill
du är vinter i april
spela svår men skyll dig själv
när du fattar va du missar

Nom nom. 
Familjen vet vad som är rätt. Lyssna.

Mitt senaste inlägg blev lite haffsigt. Jag har nog alltid lite svårt för att beskriva något fint när någon annan är i närheten och liksom inväntar att man ska bli klar med sina ord så fort som möjligt. Det jag ville beskriva var riktigt fint men jag beskrev det inte på det sättet ändå. Jag ville nog mest ändå bara säga att jag är omringad av en drös fantastiska människor. 

Gick en promenad med min prinsessa Leia i solnedgången och det var rätt så underbart att jag nästan blev sugen på att damma av min D90 igen och fotografera de ögonblicken. Det är så härligt med vårvärmen.

Dock läste jag att det ska regna imorgon igen. Man får njuta av de korta stunderna antar jag.



dags för lite serious business. (ovanstående på ett ungefär).
Har höga krav på mina betyg men slutar nuförtiden alltid framför en film.
men.. jag går ju rörlig bild. kanske kan få MVG i filmanalyserande iallafall? yey..

i don’t believe in the secrets you keep
but i do wanna know
how do you sleep at night

and i’m over you, congratulations
i thank you for all of the pain
cause it made everythin so much more fun.


____


Jag försover mig nästan alltid på måndagar. Då är det liksom som svårast att ta sig upp.
Efter helger med äventyr där man somnar sent och sover länge är det inte lika roligt att leva när klockan ringer strax innan 06:00 måndag morgon igen.
Verkligheten strikes.
Men det är fint att lyckas ta sig upp, klara en timmes träning, och sedan sätta sig ner med sina vänner ett slag.
De där som får en att skratta tills man viker sig dubbelt precis innan första lektionen börjar igen.
Och så blir man ju rätt glad när mobilen piper till när man minst väntar sig, för att överaska mig med ord om att jag var söt idag.

Väldigt helt okej. Faktiskt.
Det är fint att ha fina vänner.

Har fastnat en aning för Sum 41's nya skiva screaming bloody murder.
Spana in den på spotify.


Den får mig att vilja uppleva dom live inom en snart kommande framtid. 



Annars är det rätt fint med även nya plattor ifrån bl.a The Sounds, Panic! at the disco och Erik Hassle.

Är det meningen att det ska vara så? 

I samma veva som snön faktiskt på riktigt börjar smälta bort varje år är också en tid då jag kommer och tänka på dina blå lysande ögon du ofta gömde under svarta glasögonbågar och en precis lika svart lugg. Jag minns ungefär allt och absolut ingenting ifrån den där tiden, men ändå är du inpräntad i mitt minne än idag. 

Mina fingertoppar erfarade nog den lenaste hud jag någonsin känt när jag sakta smekte dom ner från din nacke och över dina nyckelben.

Att minnas kanske inte alltid bringar fram endast fina minnen.
Men det fina är det jag fortsätter minnas, medans det där dåliga och onda bleknar allt mer för varje Aprilhimmel som passerar.
Du gav mig iallafall en kyss att bygga en dröm på. En alldeles fantastisk sådan.