It doesn't seem that simple anymore
Har liksom ingen tid här just nu, varenda minut utav mina dagar är planerade.
Mycket bussåkande på senaste tiden och en deadline till idag som jag är sjukligt nervös över.
Jag återkommer när tiden återvänt till mig.
Mycket bussåkande på senaste tiden och en deadline till idag som jag är sjukligt nervös över.
Jag återkommer när tiden återvänt till mig.
I'd like to spend the day with you
Det känns som att de här lediga dagarna som kommer nu är väl till pass.
Jag har liksom ramlat sönder lite. Måste laga mig själv, låta limmet hinna torka and so on.
och jag vill ändå inte ha de här sju dagarna utav ledighet.
Sju sådana där jobbiga dagar utan den där åsynen jag liksom.. behöver. Lite.
Men det blir bra. "det löser sig" säger de. Jag litar på orden ni yttrar.
Jag har liksom ramlat sönder lite. Måste laga mig själv, låta limmet hinna torka and so on.
och jag vill ändå inte ha de här sju dagarna utav ledighet.
Sju sådana där jobbiga dagar utan den där åsynen jag liksom.. behöver. Lite.
Men det blir bra. "det löser sig" säger de. Jag litar på orden ni yttrar.
And it only feels worse when I stay in one place
If you walk away, I’ll walk away
First tell me which road you will take
I don’t want to risk our paths crossing some day
So you walk that way, I’ll walk this way
First tell me which road you will take
I don’t want to risk our paths crossing some day
So you walk that way, I’ll walk this way
On that cold October night (You’re out there, I’m still here…)
När du gick den kvällen visste jag inte vart jag var, eller vem jag var.
Allt jag visste var att tiden som fyllts av dig och din befintlighet inte borde fått ta slut.
Under gatulamporna lystes världen upp lite, men inte för att lampornas ljus slog mot asfalten just där.
Utan för att du valde att ställa dig där och du liksom helt själv lyste upp med din närvaro.
Jag kunde nästan räkna minuterna. De där ynka få minuterna innan allting tog slut igen.
Innan du faktiskt valde att gå.
För det var precis det du gjorde.
Du gick.
försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser
Jag har intalat mig själv att det existerar en gnutta mod i mig.
Men jag tror inte det räknas när den där dagen som jag vill bevisa mitt mod liksom aldrig möter sin gryning.
Som att den inte är menad att göra det heller. Kanske aldrig någonsin.
Och otåligheten dödar mig lite.
Jag väntar på gryningen till dagen då jag får säga orden. Då jag får våga.
Men jag tror inte det räknas när den där dagen som jag vill bevisa mitt mod liksom aldrig möter sin gryning.
Som att den inte är menad att göra det heller. Kanske aldrig någonsin.
Och otåligheten dödar mig lite.
Jag väntar på gryningen till dagen då jag får säga orden. Då jag får våga.
She won't even look at me
I miss you, the old you.
The new one sucks
The new one sucks
There is nothing we can do to make it change.
Ville mest bara tillägna dagens ork till mina vänner. Alla mina vänner.
För ni förstår nog inte hur fina de faktiskt är.
Jag dör lite i hjärtat av att tänka på det; på ett bra sätt.
För ni förstår nog inte hur fina de faktiskt är.
Jag dör lite i hjärtat av att tänka på det; på ett bra sätt.
Viktor lät mig leka med hans fisköga lite.
Jag blev lite kär i det objektivet, dock kanske inte vad jag behöver i min samling ännu.
Men åh så finurligt det är ändå.
Jag blev lite kär i det objektivet, dock kanske inte vad jag behöver i min samling ännu.
Men åh så finurligt det är ändå.
Everything is borrowed
Vill vandra på gator jag aldrig hört talas om innan bland folk var ansikten för mig är okända.
Känna en slags frihet som liksom bara är sådär härlig i bröstet som jag saknat så länge nu.
Jag bryr mig inte om gatorna jag vandrar på är i en knasig svensk småstad jag aldrig besökt eller en storstad som Los Angeles.
Jag vill bara fly till en hittills okänd plats och helst av allt bara ha någon fin med mig dit.
En enda liten person vars hjärta kan tänka sig att bjuda mig på det.
En person som vill ge mig en sådan vacker bild av något jag inte innan visste om.
Någon som vill skapa minnen som jag kan se tillbaka på som en fin tid.
För det är ont på de just nu, de hamnade lite i skymundan.
Känna en slags frihet som liksom bara är sådär härlig i bröstet som jag saknat så länge nu.
Jag bryr mig inte om gatorna jag vandrar på är i en knasig svensk småstad jag aldrig besökt eller en storstad som Los Angeles.
Jag vill bara fly till en hittills okänd plats och helst av allt bara ha någon fin med mig dit.
En enda liten person vars hjärta kan tänka sig att bjuda mig på det.
En person som vill ge mig en sådan vacker bild av något jag inte innan visste om.
Någon som vill skapa minnen som jag kan se tillbaka på som en fin tid.
För det är ont på de just nu, de hamnade lite i skymundan.
Sitting, waiting, wishing
Det här var nog det bästa hittills.
Och bloggen är ungefär finast i världen också. Just my point.
Och bloggen är ungefär finast i världen också. Just my point.
Now I was sitting waiting wishing
That you believed in superstitions
Then maybe you'd see the signs
But Lord knows that this world is cruel
And I ain't the Lord, no I'm just a fool
Learning loving somebody don't make them love you
That you believed in superstitions
Then maybe you'd see the signs
But Lord knows that this world is cruel
And I ain't the Lord, no I'm just a fool
Learning loving somebody don't make them love you
But i know i live, today
Vi närmar oss Anderstorps station och vi faller helt naturligt in i en djup och intressant konversation.
Som om vi känt varandra i mer än evigheter.
Om två hållplatser ska du gå av och jag vill liksom inte att bussresan ska ta slut där.
Som att de 15 minuterna det tar att åka inte är tillräckligt. "Kan du inte sitta kvar? Vi kan ju typ åka till Värnamo?"
Och helt i sista sekunden så bestämmer vi oss - vi sitter kvar.
En timme och flera samtalsämnen senare går vi av bussen i ett Värnamo där ett retligt regnoväder håller hus.
Letar och letar efter ett ställe där vi kan fylla på våra hungriga magar.
Ramlar in på Stig Stures och beställer hamburgare. Pratar ytterligare, om allt och ingenting.
Man kan aldrig tro att vi bara känt varandra i någon månad.
Vi åker bussen hem igen. Vi hann ganska precis till den fast jag hann inte köpa choklad.
Vi pratar återigen hela resan om allt möjligt och vi blir allt knasigare i samtalsämnena.
Nu är det dock jag som ska gå av först för ovanlighetens skull, Gnosjö station väntar mig.
Vandrar hemåt i kylan och tänker på hur fint det är med impulser.
Och hur tur jag måste ha eftersom jag har en sådan fin vän.
Som om vi känt varandra i mer än evigheter.
Om två hållplatser ska du gå av och jag vill liksom inte att bussresan ska ta slut där.
Som att de 15 minuterna det tar att åka inte är tillräckligt. "Kan du inte sitta kvar? Vi kan ju typ åka till Värnamo?"
Och helt i sista sekunden så bestämmer vi oss - vi sitter kvar.
En timme och flera samtalsämnen senare går vi av bussen i ett Värnamo där ett retligt regnoväder håller hus.
Letar och letar efter ett ställe där vi kan fylla på våra hungriga magar.
Ramlar in på Stig Stures och beställer hamburgare. Pratar ytterligare, om allt och ingenting.
Man kan aldrig tro att vi bara känt varandra i någon månad.
Vi åker bussen hem igen. Vi hann ganska precis till den fast jag hann inte köpa choklad.
Vi pratar återigen hela resan om allt möjligt och vi blir allt knasigare i samtalsämnena.
Nu är det dock jag som ska gå av först för ovanlighetens skull, Gnosjö station väntar mig.
Vandrar hemåt i kylan och tänker på hur fint det är med impulser.
Och hur tur jag måste ha eftersom jag har en sådan fin vän.
With you I shall share a secret message
In the west, the Mongolian wild, and the largest cotton Miller octopus.
Yes. Så ligger det till.
don't judge.
Yes. Så ligger det till.
don't judge.
Det finns ett enkelt svar - Du är varm när jag är kall
Vi skulle vara som två motpoler och det ger mig en dålig magkänsla långt där inne.
Jag liksom vet inte vart nästa steg leder mig, eller om jag vågar gå den vägen.
Jag sätter mig på en sten och funderar sålänge. Tills jag trasslat ut tankarna så att säga.
"Och i ett ögonblick
då allt står still
så får jag en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
så får jag en chans att ge dig
allt det du aldrig haft
Men var för feg"
Jag liksom vet inte vart nästa steg leder mig, eller om jag vågar gå den vägen.
Jag sätter mig på en sten och funderar sålänge. Tills jag trasslat ut tankarna så att säga.
"Och i ett ögonblick
då allt står still
så får jag en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
så får jag en chans att ge dig
allt det du aldrig haft
Men var för feg"
Men jag ska be honom ta hand om henne väl, för jag vet i vilken dy hon varit i.
Har fått ett litet uppsving i humöret.
Men jag orkar liksom inte förklara i ord just nu.
Det känns som att tiden inte riktigt räcker till och som om jag borde ta tag i mitt liv lite först.
Men jag orkar liksom inte förklara i ord just nu.
Det känns som att tiden inte riktigt räcker till och som om jag borde ta tag i mitt liv lite först.
Jag blir den du aldrig ser
Jag vill dö lite.
Minns ni det jag skrev om att kunna andas tack vare musiken?
Jag kommer inte få syre till mina lungor imorgon.
Och jag kommer inte få vandra i Göteborg med mina fina vänner.
Jag kvävs ytterligare lite, och fortsätter mig att känna mig ensammast i världen.
Minns ni det jag skrev om att kunna andas tack vare musiken?
Jag kommer inte få syre till mina lungor imorgon.
Och jag kommer inte få vandra i Göteborg med mina fina vänner.
Jag kvävs ytterligare lite, och fortsätter mig att känna mig ensammast i världen.
Is it any wonder that I feel betrayed?
Ger upp och släpper taget om den där stora stenen jag släpat efter mig så länge nu. Det är ingen idé längre.
Vad gör en sten för mening, vad har jag för nytta av den på min vandring? En tung börda är vad det är.
Idag var rätt fint ändå. När man ser tillbaka på det och bara skådar på det fina.
Om tre dagar ska jag och fyra superfina människor mysa in oss i en bil och köra ner till Göteborg.
Jag är så spänd och glad och sjukt pepp på hela lördagen i sig.
Jag är redo för musiken i högtalarna som får mitt hjärta att slå.
Vad gör en sten för mening, vad har jag för nytta av den på min vandring? En tung börda är vad det är.
Idag var rätt fint ändå. När man ser tillbaka på det och bara skådar på det fina.
Om tre dagar ska jag och fyra superfina människor mysa in oss i en bil och köra ner till Göteborg.
Jag är så spänd och glad och sjukt pepp på hela lördagen i sig.
Jag är redo för musiken i högtalarna som får mitt hjärta att slå.
En av valparna flyttar idag och den nya familjen verkar vara fin.
Hon kommer nog att få ett fint liv där.
Hon kommer nog att få ett fint liv där.
vi kramas kort och vi är lagom nyfikna och artiga och svala
Jag uppskattar varenda fint ord som liksom ramlar in i min hörselväg och jag kan andas lite mer efter varje varm kram som ges.
Och de där orden som vet hur de ska uttryckas för att jag ska klara mig dagen ut, Ni vet hur det ska formuleras och hur jag ska hanteras.
Jag älskar er så sjukligt djupt att det gör ont ibland för att jag inte kan visa det.
Men på något sätt känns det ändå tomt, trots allt erat fina. Förlåt.
Som att den viktigaste komplimangen, kramen och åsikten som styr varenda litet beslut i min värld liksom föll bort på vägen.
Jag vet inte riktigt vad som hände, och det tär på hjärtat av tanken att det kanske är dags att på heltid leva utan den där viktiga delen.
Liksom, en dag i taget och försöka njuta av det fina jag faktiskt har.
Och de där orden som vet hur de ska uttryckas för att jag ska klara mig dagen ut, Ni vet hur det ska formuleras och hur jag ska hanteras.
Jag älskar er så sjukligt djupt att det gör ont ibland för att jag inte kan visa det.
Men på något sätt känns det ändå tomt, trots allt erat fina. Förlåt.
Som att den viktigaste komplimangen, kramen och åsikten som styr varenda litet beslut i min värld liksom föll bort på vägen.
Jag vet inte riktigt vad som hände, och det tär på hjärtat av tanken att det kanske är dags att på heltid leva utan den där viktiga delen.
Liksom, en dag i taget och försöka njuta av det fina jag faktiskt har.
Du pratar om ditt jobb men jag hör ingenting alls
för allt jag kan tänka på är hur vi kunde tappa allt
I wonder when it is my turn
Halkar efter i skolarbeten och prioriterade även idag att göra en grej till tidningen framför allt annat.
Tre intervjuer blev det, I Värnamo. På bussen hem åt jag choklad för att inte kollapsa av tröttnaden som liksom intog min kropp.
Jag orkar bara inte.
Men dagen var rätt fin i skolan idag ändå. Trots allting.
Man får liksom skrapa lite på ytan så man ser det, det fina alltså.
Tre intervjuer blev det, I Värnamo. På bussen hem åt jag choklad för att inte kollapsa av tröttnaden som liksom intog min kropp.
Jag orkar bara inte.
Men dagen var rätt fin i skolan idag ändå. Trots allting.
Man får liksom skrapa lite på ytan så man ser det, det fina alltså.
Iskalla vindar blåser igenom staden ikväll
Ramlade hem till Rasmus efter skolan. Där lagade vi lövbiff med örtsmör, hasselbackspotatis och en god sallad.
Vi gjorde även en kladdkaka som det slutade med att vi inte åt ändå. Marabou tårta till efterätt istället, klagar icke!
Det var gott i magen efter en dag utan mat. Fint, sannerligen.
..och kanske är jag inte så dålig på att laga mat ändå!
Vi gjorde även en kladdkaka som det slutade med att vi inte åt ändå. Marabou tårta till efterätt istället, klagar icke!
Det var gott i magen efter en dag utan mat. Fint, sannerligen.
..och kanske är jag inte så dålig på att laga mat ändå!
Lets go I want to go, all the way to the horizon
Jag önskar fortfarande att den där vägen liksom aldrig skulle ta slut. Trots att jag frös och kände längtan efter min varma säng så ville jag aldrig lämna den stunden där och då. Men det var som att det var meningen att vägen delade sig och att vi som om det vore uppenbart valde att dela på oss med den. För mig var det inte uppenbart, jag ville inte avsluta allt gående ensam. Det visste såklart inte du.
Ibland önskar jag att du gjorde det. Det skulle vara så mycket enklare då.
Those singing birds.
Två vänner och två sångare visas på bilderna nedan.
Oliver ifrån bandet vax III och Johan ifrån Deep sleep therapy.
Så fina och duktiga.
Oliver ifrån bandet vax III och Johan ifrån Deep sleep therapy.
Så fina och duktiga.
(har mest varit sjuk idag och inte fotat alls. Tur att fredagens bilder är värda att visas små omgångar såhär)
You are the only exeption
Han börjar prata om den där känslan, och helt plötsligt så liksom lyssnar jag väl lite extra.
Inser att han inte kunde valt ett mer typiskt tillfälle.
Ändå är jag så feg.
Inser att han inte kunde valt ett mer typiskt tillfälle.
Ändå är jag så feg.
INDEVOTION
Det här är ett utav de superfina banden som hittade ut till Öreryd ikväll!
Indevotion heter dom och avslutade kvällen på bästa sätt.
Helt superbialt.
Lyssna.
Indevotion heter dom och avslutade kvällen på bästa sätt.
Helt superbialt.
Lyssna.
Alla utom jag vet hur det ska gå..
Världens mest oseriösa tös?
Mest plugg och städ på G. Men orkar ingenting. Istället spenderar jag timmar i min garderob med klädångest inför imorgon.
Eller att plåga sig själv igenom att epilera benen. AJ, säger jag.
Find out what we all know. Our time is near
Utan förhoppningar står man där med en vägg i vägen En som skymmer synen för det man kanske vill se, men inte vågar hoppas på.
Jag har under lång tid plockat ner tegelsten efter tegelsten och samtidigt byggt upp lite utav de högsta utav förväntningar.
Väggen liksom nästan revs totalt så höga de var. Lite som en specialitet jag har att drömma mig iväg till fina scenarion som aldrig kommer inträffa.
Just där spricker allting. Det kommer aldrig att hända.
Det är någonting jag måste inse allt mer för var dag som går nu känns det som. Sakta men säkert, fast väldigt motvilligt så lägger jag tillbaka de där tegelstenarna en efter en. Liksom försöker bygga upp väggen och skymma synen ifrån det som finns på andra sidan. Försöker att sänka min förhoppningar. Mest för att förbereda mig på det där slaget av dåliga känslor som annars kommer skölja som en våg över mig.
Gräset är väl alltid mycket grönare på den andra sidan. Men man ska inte alltid hoppas på för mycket.
Alla får inte chansen att ta sig dit. Varför skulle jag då vara en av då lyckliga få?
Jag har under lång tid plockat ner tegelsten efter tegelsten och samtidigt byggt upp lite utav de högsta utav förväntningar.
Väggen liksom nästan revs totalt så höga de var. Lite som en specialitet jag har att drömma mig iväg till fina scenarion som aldrig kommer inträffa.
Just där spricker allting. Det kommer aldrig att hända.
Det är någonting jag måste inse allt mer för var dag som går nu känns det som. Sakta men säkert, fast väldigt motvilligt så lägger jag tillbaka de där tegelstenarna en efter en. Liksom försöker bygga upp väggen och skymma synen ifrån det som finns på andra sidan. Försöker att sänka min förhoppningar. Mest för att förbereda mig på det där slaget av dåliga känslor som annars kommer skölja som en våg över mig.
Gräset är väl alltid mycket grönare på den andra sidan. Men man ska inte alltid hoppas på för mycket.
Alla får inte chansen att ta sig dit. Varför skulle jag då vara en av då lyckliga få?
Vi skulle kommit längre men räckte inte till; Vi blev som dom andra
Sitter på bussen med kylan kvar där utanför. Jag har låst ute allt kallt och dåligt för trettio minuter. Den tid det tar att åka hem ifrån skolan.
I hörlurarna har jag skruvat upp musiken på max. Hör inte ens damen som ber mig flytta min väska så hon kan sätta sig. Tur att jag såg henne i ögonvrån.
Plötsligt hörs ett intro till en låt jag länge inte kunnat lyssna på alls. Den väcker så mycket minnen.
I den sjungs det om bruna ögon och lite om den där känslan när man tillsammans med någon fin känner sig som de enda i hela världen.
Jag har inte kunnat lyssna på den på två år ungefär. Utan att det gör ont alltså.
Men idag när jag lyssnade på den kände jag mest att jag växt så mycket sedan den där dagen.
Jag insåg vilken idioti allting var och du var, men hur mycket jag lärt av mitt misstag.
Det var nog den bästa känslan idag.
Annars håller jag på att falla in i en slags apati där jag blir mindre närvarande för var dag.
I hörlurarna har jag skruvat upp musiken på max. Hör inte ens damen som ber mig flytta min väska så hon kan sätta sig. Tur att jag såg henne i ögonvrån.
Plötsligt hörs ett intro till en låt jag länge inte kunnat lyssna på alls. Den väcker så mycket minnen.
I den sjungs det om bruna ögon och lite om den där känslan när man tillsammans med någon fin känner sig som de enda i hela världen.
Jag har inte kunnat lyssna på den på två år ungefär. Utan att det gör ont alltså.
Men idag när jag lyssnade på den kände jag mest att jag växt så mycket sedan den där dagen.
Jag insåg vilken idioti allting var och du var, men hur mycket jag lärt av mitt misstag.
Det var nog den bästa känslan idag.
Annars håller jag på att falla in i en slags apati där jag blir mindre närvarande för var dag.
Bilden tillhör Virrepirre.
Dock har jag redigerat den då den var i RAWformat innan.
(viktor hade lätt gett den ett finare slutresultat)
Och jag skelar. vackert.
Dock har jag redigerat den då den var i RAWformat innan.
(viktor hade lätt gett den ett finare slutresultat)
Och jag skelar. vackert.
We're not the lucky ones
Hade en fin dag med klassen och ettorna ifrån Media i Växjö. Fast vi såg nog aldrig ettorna någon gång.
Vi var på SVT och SR och det var faktiskt väldigt intressant kan jag tycka.
Efter det droppade bussen av mig på hamburger hill i Värnamo och jag vandrade den långa biten in till Värnamos samhälle.
Spenderade tid i affärer och sedan var det dags för Värnamo nyheter.
Sedan blev det för ovanlighetens skull en tur på 202:ans buss hemåt där jag och min vän Viktor försökte fånga det fina ljuset.
Mitt lite misslyckade försök (men ni förstår hur jag menar med fint ljus) visas längst ner i inlägget.
Fick skjuts hem tack vare min älskade Theresia och nu är jag hemma. Trött och utsvulten.
Matteprov imorgon också. Fint att jag inte ens gjort klart kapitlet.
Jag lyckas ju verkligen inte med någonting.
Vi var på SVT och SR och det var faktiskt väldigt intressant kan jag tycka.
Efter det droppade bussen av mig på hamburger hill i Värnamo och jag vandrade den långa biten in till Värnamos samhälle.
Spenderade tid i affärer och sedan var det dags för Värnamo nyheter.
Sedan blev det för ovanlighetens skull en tur på 202:ans buss hemåt där jag och min vän Viktor försökte fånga det fina ljuset.
Mitt lite misslyckade försök (men ni förstår hur jag menar med fint ljus) visas längst ner i inlägget.
Fick skjuts hem tack vare min älskade Theresia och nu är jag hemma. Trött och utsvulten.
Matteprov imorgon också. Fint att jag inte ens gjort klart kapitlet.
Jag lyckas ju verkligen inte med någonting.
Her morning elegance
Idag var jag lite psykiskt nere och brast nästan ut i tårar pga en liten motighet.
Att gå på don't drink and drive efter det och se en film med en människa i två delar gjorde ingenting bättre.
Efter det var en Theresia-kram det enda jag ville ha för att orka med mer.
Dom är alltid så hiskeligt fina dom kramarna och hon luktar så gott att man vill gosa in sig i hennes fluffiga hår lite.
Jag spenderade tid med henne i ett av musik-esteternas övningsrum där hon spelade piano för mig.
Jag tittade nästan lite maniskt efter hur hennes fingrar rörde sig lätt över pianot och spelade ljuvliga toner.
Lugnet liksom infann sig i min kropp så väldans snabbt där och då.
Hon sjöng svagt på en jullåt samtidigt som hon spelade till den och jag blir lika glad av hennes fantastiska röst var gång jag hör den.
Hon är så fin, den tösen.
Att gå på don't drink and drive efter det och se en film med en människa i två delar gjorde ingenting bättre.
Efter det var en Theresia-kram det enda jag ville ha för att orka med mer.
Dom är alltid så hiskeligt fina dom kramarna och hon luktar så gott att man vill gosa in sig i hennes fluffiga hår lite.
Jag spenderade tid med henne i ett av musik-esteternas övningsrum där hon spelade piano för mig.
Jag tittade nästan lite maniskt efter hur hennes fingrar rörde sig lätt över pianot och spelade ljuvliga toner.
Lugnet liksom infann sig i min kropp så väldans snabbt där och då.
Hon sjöng svagt på en jullåt samtidigt som hon spelade till den och jag blir lika glad av hennes fantastiska röst var gång jag hör den.
Hon är så fin, den tösen.
Every step takes a beat of your heart
Förlorar mest mot mig själv. I en tävling som inte existerar.
Jag saknar att ha min bästa vän i sådana här stunder som jag behöver henne som mest.
Och jag saknar att hon inte ens är här när jag behöver henne som minst.
Och jag saknar de där festivalerna och konserterna som gör livet lite mera värt.
Jag står ut i tretton dagar till. Sen så. Sedan får jag lite luft i mina lungor igen.
I Göteborg, på Biffy Clyro. Med fyra underbara människor som alla är rätt så fantastiska.
Tills dess får jag överleva med den lilla luft som finns kvar. Jag får liksom spara lite på att andas.
Så den där luften inte tar slut och kväver mig.
Jag saknar att ha min bästa vän i sådana här stunder som jag behöver henne som mest.
Och jag saknar att hon inte ens är här när jag behöver henne som minst.
Och jag saknar de där festivalerna och konserterna som gör livet lite mera värt.
Jag står ut i tretton dagar till. Sen så. Sedan får jag lite luft i mina lungor igen.
I Göteborg, på Biffy Clyro. Med fyra underbara människor som alla är rätt så fantastiska.
Tills dess får jag överleva med den lilla luft som finns kvar. Jag får liksom spara lite på att andas.
Så den där luften inte tar slut och kväver mig.
Not just sometimes but always.
Tvingade ut min lillasyster för lite fotografering i kylan.
hur kan det vara så vackert, något som dör?
where does the good go?
Idag, fast för ett år sedan, så var det ett läskigt jobbigt och blåsigt regnoväder som hade intagit lilla småland.
Jag var finklädd till tänderna och nervös som en liten kaninunge.
Förra året var detta den jobbigaste dagen i mitt liv på ett sätt.
Den dag som jag ansåg vara även den bästa och finaste. Trots det jobbiga.
För man glömmer ju faktiskt inte allting, bara sådär.
Vad tror ni egentligen om mig.
Jag var finklädd till tänderna och nervös som en liten kaninunge.
Förra året var detta den jobbigaste dagen i mitt liv på ett sätt.
Den dag som jag ansåg vara även den bästa och finaste. Trots det jobbiga.
För man glömmer ju faktiskt inte allting, bara sådär.
Vad tror ni egentligen om mig.
I need some sleep
Tandvärk efter att ha dragit ut en tand.
Fylld med inspiration men ingen ork.
För trött för att tänka.
Har suttit med en bloggdesign till en vän i.. 6 timmar nu.
Och jag blev inte nöjd så jag ska börja om, senare.
Just nu känns mina ögon mest fyrkantiga.
Fylld med inspiration men ingen ork.
För trött för att tänka.
Har suttit med en bloggdesign till en vän i.. 6 timmar nu.
Och jag blev inte nöjd så jag ska börja om, senare.
Just nu känns mina ögon mest fyrkantiga.
