Tankarna på att julen närmar sig med stormsteg lämnar som ett strypande grepp runt min hals. Jag kvävs lite fastän ingen hand är i närheten av min hals för att förhindra lufttillförseln till mina lungor. De som känner mig vet att det är lite utav en av de saker jag verkligen avskyr och att det ger mig rysningar, på det dåliga sättet, av att bara tänka på. Att blir strypt alltså.

Men när vinterkylan biter sig in och de där juldagarna närmar sig så känner jag nästan den känslan ändå och en tung sten lägger sig i mitt hjärta.
Jag vill inte, och jag orkar än mindre.

Härmed ber jag om att få min underbara resa till london och när jag kommer hem vill jag mest dra täcket över huvudet igen. 

Sitter i kökssoffan. Det är kallt och jag fryser trots de två stickade tröjorna och dubbla sockarna som jag har på mig. Undrar om jag börjar bli sjuk igen. Det vill jag inte, jag har inte tid för att vara sjuk och borta ifrån skolan. Bredvid mig i soffan befinner sig tolv små tassar. De sover och jag kan väl inte motstå att avundas deras lugna vilande kroppar där de liksom ligger på varandra lite. Det ser så fint ut med det bandet de delar, valparna.

Själv sitter jag nedsjunken och börjar känna hur det börjar ömma i ryggraden i den obekväma sits jag hamnat i. Jag försöker nog liksom dela deras sömniga gemenskap lite. Försöker somna lite där bredvid dom. Fast istället blickar jag mot den stora högen med böcker som vilar på köksbordet framför mig. Ångesten kryper sig in under skinnet och det kanske är den som gör så att jag fryser. Den outhärdliga ångesten drar med sig kylan utifrån? Jag har inte öppnat en skolbok på snart en månad för att jag så livlöst vandrar runt och är helt blanked out i huvudet. Tröttheten slår till ofta också. Eller slår till är fel uttryck, den liksom lämnar mig aldrig. Så jag vandrar runt som en zombie i vardagen och när jag kommer hem ramlar jag mest iväg till sängen för att dra täcket över huvudet. 

Jag kan inte hjälpa att tänka på allt kaos jag måste tillföra andra människor.
Varför hänger de sig kvar. Jag hade nog rymt för länge sedan om jag fått chansen.

I torsdags ramlade vi iväg till Jönköping. Jag och min vän Nisse. 
Dreamhack blev vårat slutgiltiga mål och åh, jag tror jag föll lite för det. 

Vandrade runt bland allas datorer och slog oss då och då ner i diverse sittpuffar och soffor för att se på tv eller spela xBox. 
Se på finaste Björnstammen som aldrig står stilla en sekund på scenen och är helt fina, och även se på Slagsmålsklubben som liksom är så störligt bra att man dör lite. Finaste nördarna is in that band. 

Bilder i olika ljus och färger. meneh, Careface.

Jag är rädd för att jag kommer få skåda hur snabbt du kan ge dig av om du lär känna mig på riktigt. 

För vem vill stå nära någon som är så trasig som jag?

Har en sådan kärlek till rörlig bild så det är inte sant. 
Idag testade vi trekamera-systemet i samlingssalen och åh. Roligt var det.




Viktor - Tired much?

Låter hjärtskärande musik hålla mig sällskap såhär efter en dag i skolan och en fin eftermiddag hos en vän.
Te och pepparkaks-muffins. Fika. Precis som det ska vara och precis som det alltid varit. 

Det känns som att jag spenderar mycket tid till att försöka rädda människor.
Som att jag liksom aldrig tar mig tid till att rädda mig själv. 




tumblr står för bilderna.
de säger så mycket mer än mina fingrar har lust att skriva.

Hela denna vecka som varit har jag botat och flytt tankarna med hjälp utav sömnen.
Flera timmar mer än vanligt har sovits och jag anser att det är den lättaste flyktvägen.
Ingen ifrågasätter ju den som sover ordentligt, till skillnad ifrån den som inte sover alls.

Det är så lätt att rymma ifrån allting på det viset. När man liksom inte orkar med alla tankar som rör sig i huvudet.

Att jag däremot sedan hatar att sova ensam i en alldeles för stor säng är en helt annan grej.
Jag behöver inte känna någons hud under mina fingertoppar bredvid mig i sängen.
Ett par lugnande andetag skulle räcka helt perfekt. Sådetså.




Idag på Rörlig bild såg vi en film som handlade om Lucid dreaming, och om hurvida man kan ta livet av sig i en sådan.
Lucid dreaming är då alltså när man kontrollerar sina drömmar och kan bestämma själv vad man gör i den.
Jag personligen har fastnat sjukt mycket för lucid dreaming för sisådär en månad sedan och denna filmen föll mig precis i smaken.

På tal om drömmar sisådär alltså. 

Själv försöker jag väl mest hitta mig själv i mina drömmar. Det går inte så bra. 

Dit jag ska är det högt till tak
Men alla låga tankar finns kvar
Sågar och fäller mig själv
igen, igen, igen och igen

Har låtit bygga upp en hel järnväg i munnen idag. Smärta kommer kännas med den och den lär vara jobbig.
Men vill man bli fin får man lida pin.

Har för övrigt bokat biljetter till London. Om bara en månad åker jag iväg med fina fina Miranda.
Jag längtar som en tok till att vandra runt på gatorna och i butikerna med den tösen. 
Som att det är precis vad jag behöver. 

Annars tror jag livet är helt okej just nu ändå. Massa pengar fattigare men pengar är inte allt.
Har inte så mycket ord heller. Att beskriva allting. Men det är helt okej fint just nu. Lovar. 

Letar efter ordföljder och lite mod. 

Vågar inte publicera alltför mycket texter här och listan i utkast med halvfärdiga inlägg växer allt mer.

Den första snön har lagt sig och kylan kryper in under skinnet.
Min hud håller sig i en blåaktig ton hela dagarna ut och jag är rädd för att blodcirkulationen inte är den bästa.
Jag fryser ständigt trots tjocka lager med kläder.

Ibland skyller jag lite på dig och den värmen du utsöndrar.
Som att det ändå är meningen att du ska dela med dig utav den.

Har hittat ett hopp i bröstet om en lite resa över havet. 
Över havet till ett utav mina favoritländer där det isåfall skulle bjudas på konsert, shopping och fika fika.
För att inte tala om trevligaste sällskapet. 

Nu är det mest bara att hoppas. Hoppas på en bokning. 
Tills dess är det bara en dröm och ett hopp inom mig. 

Har i mitt huvud börjat strukturera upp hur mina tillhörigheter ska packas ner.
Som att jag liksom gett upp helt på något sätt nu.

Har ramlat ned i ett hål psykiskt och vet inte vart jag ska ta vägen alls.
Hittade mig själv lutad mot väggen i min garderob. Bredvid mig stod en gammal låda som jag nyss plockat ned ifrån översta hyllan. 
Där har den stått och samlat damm i minst tre år nu, sedan flytten. 
Öppnar lådan och hittar gamla lappar som skrivits i skolan, Cd-skivor med musik jag lyssnat på och dopsaker.
Allting var saker jag en gång i tiden varsamt lade ner i lådan och tänkte: "Detta vill jag minnas i mitt liv."

För var sak som jag plockar upp ur lådan följer ett nostalgiskt minne. Där ligger ett födelsedagskort som gavs till mig på min trettonde födelsedag. Ett sådant där som spelar upp ljud när man öppnar, ni vet? Jag lade märke till att tonerna spelades fel och att melodin liksom flöt ut lite. Trasigt av ålderdom. Jag hittar en annan lapp, skriven av en bästa vän. Vi har inte pratats vid på över fem år. "Du har förändrats" Sa hon en gång minns jag. De verkar alla tycka så. Längst ner i lådan hittar jag ett CD-fodral. Den innehåller en dvd-film. Inte vilken som helst heller, utan Lassie. Nostalgin intar mig med en slags smärta i bröstet då jag inser hur många gånger jag brukade se på den filmen som barn. Hur många gånger den fick mig att gråta i slutet.

Jag lutar mig tillbaka mot väggen samtidigt som jag drar en djup suck. Den där smärtan lämnar aldrig sin plats där innanför bröstkorgen.

Jag tar fram en kasse och slänger nästan allt innehåll i lådan.
Jag har allt för lätt för att hålla kvar i saker som redan släppt taget om mig för länge sedan.

Jimmy har världens finaste kattunge. Nala heter hon, är inte det är fantastiskt namn?

Trots att jag sov under veckan på NX var det nog inte tillräckligt någonstans.
Igår somnade jag vid tolv av ren uttråkan och vaknade hela fjorton timmar senare. 
Att vakna klockan ett sådär två dagar innan skolan drar igång igen är ju inte bra för mig alls. 
Men det kanske behövdes. Det där med att vila ut sådär. 

Ett litet ljus har tänts inom mig och jag hoppas och känner att vart jag än hamnar ikväll, så kan det bli fint. 
För trots att jag är så äckligt trasig så har jag så fina vänner som finns där för mig alltid alltid alltid. 
Som till exempel den fina kommentaren jag fick igår i form av ett citat. Tack till denne. 

Sen att mitt skrivande lagt ner sig lite ett tag hoppas jag ni förstår. 
Jag har inspirationen till texter men orden vill inte ramla ut i fingertopparna.

Retligaste situationen någonsin.

Har liksom återvänt till den outhärdiga ensamheten men vet innerst inne att jag inte orkat en helg i Norrköping.
Dock saknar jag min syster och jag saknar allt det där som håller mig stadigt upprätt om dagarna.

Buntband och silvertejp borde jag köpa på mig. De säger att det kan fixa allt.
Tror ni det kan fixa mig också? 

Det är sista dagen på lanet. Idag rymde jag ifrån lokalen lite pga ett tandläkarbesök.
Efter det kände jag att jag kunde passa på att klämma in lite tid för filmskådande också. 
Därefter tyckte jag att kvällen slutade väldigt fint. Nästan så bra som det kan gå när jag är jag.

Men när jag återkom till Tyngelvi och fick återse mina fina nördiga vänner så liksom blev det bättre ändå.
Hade på något knasigt sätt saknat de lite under dagen och när jag återvände så fick jag en 45 minuters massage.

Där blev det nog lite finare och imorgon tar allt det här slut. Lite sorgligt, måste jag säga.

Den här tjejen som ni tror er veta nästan allting om på grund utav hennes väldigt självutlämnande ordval har ramlat in på ett Lan.
Inte riktigt hur som helst heller, utan hon är Crew på lanet. Hur kommer detta sig kan man undra.  Är det verkligen vad jag sysslar med? 
Jag vet faktiskt inte, det var mest en impuls. Men åh vad fint det är ändå.
Har liksom insett att det är rätt trevligt med Langranar knasigt Crew och datorsittande.

Ville mest bara säga att jag lever. Och trots Lanandet och datorfyllda miljön så hittar jag inte riktigt orken till de där texterna.
Eller kanske bara är sinnesstämningen som fattas, den som behövs för att skriva.

Men jag kan säga er att jag är glad. Väldigt glad. Hoppfull på något sätt. Nervös.
Lite för många känslor på samma gång, förväntasfullt.. Snart gäller det.