High voltage Video
Så ser den ju inte ut egentligen. Måste lär mig fixa detta.
Until then, survive.
Where the wild roses grow
Hade en himla fin dag trots regnet som förstörde min mat.
Många timmars skrivande dagen efter resulterade i ett fint reportage i tidningen idag som ni alla borde spana in!
Ni som har Värnamo Nyheter hemma alltså.
Allting var hiskeligt bra och viktors bilder i tidningen är helt amazing sådär att man vill tappa andan.






A future crime
Igår hade jag det underbart trevligt med mina fina vänner trots regnet.
Och snart kommer Julia hem. Jag behöver henne.
Alltså så är jag lite upptagen men kanske visar er en liten film jag gjorde på mina puppies imorgon.
Oh boy i am weak.
Hon är inte någon by-blood kusin.
Men hon är den finaste kusinen någonsin ändå.
Kvällen igår tog sig lite sådär. Började på minus 100 på en skala 1-10.
Timmarna gick och nattens mörker lade sig över det lilla församlingshemmet vi befann oss i.
Det var nämligen inspark och ettorna vinglade fram.
Personligen var mina ben en aning stadigare och en sjuk längtan efter motion kickade in.
Ett impulsivt beslut ledde till att jag och min vän Vincent bestämde oss för att gå hem.
Vi var ju ändå bara 7 kilometer hemifrån. Vi antog utmaningen och vandrade hem på de obelysta gatorna.
Vi klarade det och väl tillbaka i byn Gislaved så hade jag fortfarande en bra bit hem ändå.
Fick skjuts av Theresia och var hemma i lagom tid.
Somnade snabbt i min säng, trött efter promenerandet.
Men jag tror kvällen slutade på 5, på den där 1-10 skalan.
Den var väl helt okej. Även fast jag är lite trasig.
Somewhere far along this road, he lost his soul to a woman so heartless...
Ibland gör man saker efter att ha tänkt för mycket.
Hur släpper man taget om någon sådär?
Hur låter man någon gå?
Tankar invaderar och försöker smälta en stor händelse.
Känslor attackerar och allting blir konstigt.
Jag tog slut på vägen mitt i allt det fina.

Valparna - 19 dagar gamla
Tog väl inte så många bilder för att de antagligen inte var så jätteglada över att bli fotograferade.
Men fina är dom, snart 3 veckor gamla.




Luften är ju fri, inte sant?
Efter skolan satte jag mig i bilen och for iväg till Jönköping.
Sprang lite i butiker, köpte hörlurar och ett nytt objektiv till min nya bebis.
Sedan åkte jag iväg för att få träffa min nya bebis för första gången, och genomföra köpet.
En glad tös senare impulshandlade även en bokhylla på ikea.
Rekordrunda där inne på bara tjugo minuter.
Jag inhandlade alltså en helt komplett kamerautrustning idag.
Väldigt fint.
There won´t be no maybes´ - no more!
Efter första skoldagen så kändes det nog lite som att sommaren och dess impulsiva beslut ännu inte var riktigt över.
Efter ett par timmar i skolan tog vi Nisses röda bil och bestämde oss för att åka till Malmö och malmöfestivalen.
En helpepp och crazy idé där vi kämpade lite emot tiden för att hinna till första spelningen.
Vi stannade och åt och hann väl inte direkt, men vi missade iallafall inte hela Johnossi.
De var lika fina som vanligt, såklart.
Resten av kvällen flöt på och jag skrattade nog lite väl mycket mer än jag hade ork för.
Vi såg sedan Band of Horses, vilket var sådär hiskeligt fint att ögonen liksom blev lite smått vattnigare vid vissa låtar.
Efter spelningens slut styrde vi hemåt i natten.
Jag somnade rätt fort och vaknade till en stund senare utav de två fina pojkarna i framsätet som skrattade fint åt någonting. Vad vet jag inte.
Miranda och jag var i baksätet ganska tysta och halvsov väl mesta delen utav tiden.
Klockan två inatt var jag hemma igen och sängen har nog aldrig varit så hiskeligt skön som då.
Att någon timme senare behöva gå upp och gå till skolan är ju en annan sak.
Men vad gör det om jag är trött idag, liksom?
Jag har världens finaste vänner och jag fick höra lite fin musik live.
Ingen utav oss fick med oss någon kamera i impulsbeslutet. Synd!
With you here these pretty things keep appearing in my mind.
Tills dess har jag ingen ork alls till någonting om jag ska vara ärlig.
Jag känner att jag balanserar på gränsen till att svimma utav huvudvärken och är förvånad över hur jag idag har klarat mig riktigt väl under timmarna i Värnamo. Kanske att man liksom skjuter det lite åt sidan när man har trevligt?
Jag lämnar ett litet tråkigt hål här och jag kommer antagligen inte erbjuda några texter ifrån min sömnlösa själ kl. 4 inatt. Kan behöva sova tror jag.
Bildlöst blir det visst också. Igen.
Fasligt tråkigt detta.
Att förstöra för sig själv är det enklaste i livet
Men ändå kan jag inte påstå att det lugn jag har runt mig är negativt.
Det enda som har påverkats är väl min inspiration till skrivandet vilket skulle vara väldigt behövligt just nu.
Visst att jag kan hitta på lite små novell-liknande texter under mina hittills sömnlösa nätter.
Men idéer och inspiration om krönikor och reportage är ju helt borta, om den ens ännu har infunnit sig i mig.
Jag måste sluta vara så självkritisk mot mig själv även fast jag vet att jag är rätt dålig.
Jag vill skriva och måste nog ta mig lite i kragen för att skärpa till min alltför okoncentrerade hjärna.
Mina valpar har öppnat sina små ögon och har börjat försöka lära sig gå.
Hiskeligt fint om man frågar mig.




Annars drömmer jag mest om att stå längst framme vid det där kravallstaketet.
Framför mig en Joakim Berg och bakom honom resten utav underbara Kent.
Bilderna ovan är lite blandat ifrån de 5 olika kent-spelningarna jag varit på hittills.
För älskling, det vi har ska aldrig dö.
We're strangers in an empty space
Men efter ett bra antal timmars arbetande orkar jag inte riktigt bry mig längre.
Den får se ut såhär, ett litet tag. Tills jag orkar igen.
Tills dess kan jag ju avnjuta ett par avsnitt utav Never mind the Buzzcocks.
Ett hiskeligt underbart program vars existens jag fick reda på igenom Miranda.
Dricka Citron-te och äta nybakade scones är ju rätt härligt det ned, speciellt i samband med att se ovan nämnda program..
Är inne i en väldigt intensiv te-period. Te te te. mums.
you talk so loud of you and you’re glory days now and I can´t even say your name
Jag lämnar det för en stund för att kanske göra någonting vettigt.
Baka är väl vettigt liksom... vettigare åtminstonde.
This time baby i''ll be bulletproof
Dragit på mig bulletproof-linnet. Den som från början var en T-shirt och jag hade lite väl roligt med den tillsammans med en sax.
Idag är det tre dagar kvar tills skolan återigen tar fart och vardagen ska återfå sina rutiner.
Längtar lite smått men tänker njuta av de sista dagarna totalt.
Bara för det ska jag ut och träffa finaste folket ikväll, lovely.
För övrigt håller jag på med en ny design, spännande!
You're changing skin like I change clothes. You're faking it well but it shows

Norrköping för länge länge sedan.
"So is it better to tell and hurt or lie to save their face?
Well I guess the answer is don't do it in the first place.
I know I'm not deserving of your trust from you right now,
But if by chance you change your mind you know I will not let you down
'cause we were the special two, and we'll be again."
Now I’m confused. Is this death really you?
Jag har tagit mig tillbaka till mitt rum. Smuttar på en kopp med fortfarande lite för varmt mint-te.
Drömmer mig bort till en fin kamerautrustning, höjer musiken och basen lite så att väggarna vibrerar.
Bara en aning, lagom mycket. Antagligen tillräckligt för att få klagande grannar.
Men lagom mycket för att känna att det är så sjukt bra ibland.
Ska städa lite i mitt rum, gosa med mina fyra små valpar och sedan får vi väl se vad kvällen har att erbjuda.

Lillebror sover på rygg med tungan utanför munnen. Han gillar även att äta liggandes i samma ställning.
Isn't that cute?
Jag är nog lite småkär i buspågen.
Must have done something right.
Kollar att allting ligger i väskan en gång till så att jag inte glömmer någonting.
Bankpapperna ska med.. kollar busstiden igen, för säkerhets skull.
En nervositetritual.
Ska åka iväg till Värnamo och vandra på gatorna ett tag.
Passa på att köpa lite skolnödvändigheter och titta på nya fina objektiv.
Antagligen träffa Viktor också och försöka bota lite nervositet tillsammans.
Idag är första mötet för värnamo nyheter där vi båda numera jobbar för deras ungdomssida.
Nervös som tusan, men det kanske vi kan bota bort innan.
Wish me luck.
Pay it back
I ett tidigare stadium i mitt liv lyckades jag på något sätt alltid falla för de där pojkarna som var lite trasiga och jag ramlade nog mest in i dem i ett tappert försök att hjälpa dom ur deras trasiga liv. Kanske lyckades jag, men de delade på något sätt med sig av trasigheten eller förde över den på mig helt och hållet. Jag har våndats, hatat mig själv och fyllts med ångest för att sedan behöva laga mig själv igen. Men jag tror inte det är någonting att hata.
Erfarenhet efter erfarenhet fick mig till slut att bryta mönstret där man bara låter sin trasighet lämnas över till näste person. Och istället för att låta det gå vidare till nästa person i den eviga kedjan utav trasiga människor med sina ensamma nätter så bytte jag ut erfarenhet mot ett starkare hjärta och en lite mer lagad själ, redo att älskas. Jag hittade en fin person att dela min tillvaro med.
Jag tror det ofta är så nuförtiden att när man själv är trasig så läker man lite när man liksom delar med sig utav trasigheten till en eller flera andra, och gör så tills man själv känner sig lagom återuppbyggd igen.
Lite som i filmen ”pay it forward”, Fast helt tvärt om.
”Payback” kanske den kan heta. Motsvarigheten
©
Det är bara tur att hjärtat klappar, ändå.
Oliver: "Nej, det var nog bara dina fötter som lät"
Linda: "så mina fötter låter som en älg?"
Oliver: "japp!"
Linda: "ska jag ta det som en komplimang?"
Oliver: "Klart du ska, det är ju den bästa du kan få"
Han är en fin vän den där.
Och det kunde ju varit värre. Det kunde vara den bästa komplimangen jag kunnat få.
Men ingen hade kanske sagt det till mig. Det hade ju varit värre. Faktiskt.
'Cause we're far apart and my lonely heart finds it hard to get through the night
Hans hår liksom lyser under gatulyktorna i kontrasten mot hans klarblåa t-shirt och vi bestämmer oss för att sätta oss ner. Beger oss mot ett mer avskiljt område där det finns bänkar. Vi sitter mest bara och jag har svårt att komma på någonting att säga. Jag vill låta imponerande och jag vill säga någonting fint. Men istället säger jag ingenting. Vi småpratar lite för att fylla ut tystnaden, bara lite. För lite. Jag känner att orden bubblar i mig och jag testar i mitt huvud olika ordföljder för att säga att jag tycker att han är fin. När jag har två olika meningar kvar som låter bra och äntligen bestämmer mig för den ena så hinner jag inte ens öppna munnen försen han ser på mig med sina ögon. Det hejdar mig och jag stirrar istället tillbaka in i dom.
Innan jag sedan öppnar munnen igen så hinner han före mig med det. ”Ska vi gå tillbaka till de andra eller?”, säger han. Mina chanser försvann därmed och jag bara nickade och reste mig upp. Tänkte vad som kunde hänt om jag hade hunnit säga den där ynka meningen.
Vi vandrade tillbaka igenom folkhopen utan ett ord och jag lämnade nog några bitar utav mitt hjärta kvar på den där bänken.





Ingen utav dessa bilder har jag rättigheterna till.
_____________
”tänk om..” börjar nog de flesta tankar i mitt huvud.
What if nobody likes me
What if I don’t succeed
What if I give it all that I got and I still don’t got what they need
What if I don’t get anywhere at all
Would I consider myself a failure
Would I be that small
It's okay to have fear, as long as you're not scared of coming here
Jag vet att det låter konstigt, men jag längtar så sjukt mycket tills skolan börjar igen. Jag måste träffa alla fina regelbundet för att inte avlida inombords. Halva min klass lär däremot inte få gå kvar och även fast de får skylla sig själva så kommer jag sakna dom så sjukt mycket. De jag umgicks med mest kommer försvinna så jag vet inte riktigt vad jag längtar till egentligen. De kommer fortfarande befinna sig i byggnaden med alla andra cirka tusen elever, men inte i samma klassrum som mig och inte följa samma schema som mig. Det kommer kännas rätt hemskt.
Jag längtar, trånar och hoppas på någonting så långt inom mig att jag blir helt förvirrad av världen utanför.
Men ingen lyfter på huvudet och ser in i mina ögon för att lyssna längre.


This too shall pass
Jag har köpt mig en ny kamera som jag får först när lönen ramlat in på kontot.
Det är ju svårt att betala den utan pengarna just nu, liksom.
För övrigt så är jag bara så jävla sjukt besviken.
Behöver nog gå ut och gå av mig lite.
Andas.
And they called it puppy love.
Snart en vecka gamla och jag fasar redan inför försäljningen då de kommer vara svåra att släppa taget om.



För jag vet att jag ser tomhet i glöden, Sen känner jag igen mig
Jag är i en ond cirkel som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur.
Jag har gått runt och runt nu i en lång tid.
vi kanske ses, det finns en chans, på nån spårvagn nånstans
Senast jag lämnade staden var jag blond och blåögd, men förändringen sedan dess är kolossal.
Nu lämnade jag den starkare och gladare än någonsin och det där lilla hjärtat i mig bultade på ett underbart sätt.
En dag fylld utav fina vänner på fina gator där de blåa spårvagnarna glider fram.
En José Gonzalez och en helt fantastisk Timo Räisänen tillsammans med Miranda och hundratals andra människor i ett folkhav.
Många goda skratt för hjärtat och många tankar åt mitt huvud. Lägger saker åt sidan en stund och andas ut, lever lite.
Livet är ju rätt fantastiskt med lite livemusik då och då.




tiden är en dröm. Den kommer aldrig tillbaka
Man skulle kunna tro att jag börjar bli gammal.
Sitter i en fåtölj bredvid min vovve och alla fyra små valpar.
Dom är helt bedårande och lillebror-valp ligger på rygg när han äter.
Ser hur konstigt ut som helst men åh vad han verkar sätta spår i allas hjärtan.
Det kommer inte vara den lättaste valpen att sälja.
Längtar efter skins och har idag spanat in the cast för säsong 5 & 6.
Blev lite smått förälskad och jag tror det kan bli riktigt bra. Hoppas i varje fall.
Har sett de första fyra säsongerna om och om igen så mycket att jag knappt förstår hur mycket tid jag spenderat på det.
Jag är lite för trött för att skriva i nuläget.
Orden bara går genom fingrarna, ut genom tangenterna och hit.
Meningslösa, tidstagande ord som inte handlar om någonting, egentligen.
Valpning
Hundvalpar hade börjat ta sig till världen.
Klockan tre idag var hela valpningen slut och fyra valpar blev det.
De är så underbara och jag älskar dom allihopa redan.
Har av någon anledning fallit extra mycket för den knubbiga lilla pojken.


Gothenburg, I came back to you. Now you be nice to me
Staden med ett hjärta och staden som har allt utav det där fina som man liksom vill ta del utav.
Där ska vi vandra på gator tillsammans och göra allt som staden erbjuder.
Just den här gången erbjuder de finaste Timo, vars byxor både jag och Miranda uppskattar nästan lika högt som hans underbara musik. (ehe)
De erbjuder även den finaste José och underbara härliga Donkeyboy.
Livet är en fest.
Där ska vi njuta, leva och ha sådär underbart roligt i den förhoppningsvis soliga staden.
Och vårat sällskap?
Ja, de ska ta del utav Ruiners sista spelning någonsin.
Tisdag den tionde alltså.
Det märks väl att jag längtar?
det är så mycket som vill emellan och jag har svårt att känna skuld för det
En väldigt återkommande position jag intar när jag fastnar vid datorn och allt vad den innehåller.
Ur mina nya högtalare med en grym bas hörs ljudet av Biffy Clyro och mycket annat fint via en underbar spotifylista.
De nya högtalarna som min fina påg gav mig i födelsedagspresent, en helt superbra present.
Min hjärna går på högvarv och jag önskar det kunde regna lite längre.
Bara lite längre så jag kan reda ut tankarna tillsammans med en kopp te.
Och jag undrar om du ser på samma regn som jag just nu.
Eller om du helt enkelt har någonting vettigare för dig.
Som att ha ett liv, till exempel. Det verkar vara brist på det här.

I know i wouldn't forget you
Tråkigt blir det här utan bilder.
Sedan åkte jag till Gislaved för att träffa min finaste julia.
Hon bjöd mig på Higgins som var så sjukligt gott att jag vet inte vad..
Har ingenting vettigt att skriva egentligen.
Så ni ska få njuta lite extra av min frånvaro tills jag har det.
Nu går jag bara förbi där jag försökte få dig att le
Jag vill att någon försöker åtminstone en liten aning att ge mig en del utav kartan.
Måste återvända till småland och ta mig ut ifrån den betongklädda staden utan känslor.
För övrigt är det mysiga smattrande ifrån regnet inte lika mysigt kl. 6 på morgonen när jag cyklar till jobbet.
Och att jobba 06.50-18.00 tog lite död på mig idag, då jag lyckades sträcka varje muskel i benen och fötterna
på grund utav sparkcykeln jag kör runt med bland alla hyllor på jobbet.
och lite därför jag inte orkar blogga eller fotografera.
Imorgon är min sista dag på jobbet för i sommar.
Jag kommer sakna det även fast det tar död på varenda gnutta energi i min kropp.
